Aftonbladet – 16 januari 1855, sida 1

tade med Alexis, tog Lestocq atresteritigsordren och aflägsnade sig, för att skyndsamligen afsända en kurir med densamma. Den landsförvista furstefamiljen hade slutligen uppnått det fruktade; olyeksfulla ryska rikets gränser; de behöfde nu icke mer med ängsliga blickar se sig omkring; blott ännu en fjerdedels timmas väg, och de voro över gränsen och fullkomligt fria. Framför ett litet värdshus nära gränsen gjordes halt, emedan man skulle byta om hästar. Anna med sin gemål stanhade qvar instaden. Hon Köll sin lilla son i snöa arftrar och tryckt: honom med innerlig modersgladje till sitt bröst, ty nu var hat räddad, den stackars lilla kejsaren, nu beköfde hönej frukta att hennes son skulle bli ryckt ifrån henne, hat tillhörde henne, och hon kände glädja sig åt sitt barns lycka. Hon hade öppnat slidans förhängen, föratt med glädjestrålande blickar skåda framåt till det kära landet på andra sidan gränsen. Per borta, hvarest på den höga stången det ryska baneret högt faddrar i luften, der borta begynner hennes frihet och lycka, der borta skall hon återfinna sina ungdo rsdrömmar, sin måunterhet, gin frihet. Foön är så tycklig 4 detta ögonblick, att hon älskar alla som visa gig vänliga emot henne, För första gåvgen kände hon ett slags ömhet för sin gemål, som stilla och tålig fördragit alla lidanden och -beklagat, icke sig sjelf utan henne. Sakta lutade hon sitt hufvud mot hans axel, och prifisen lade med ett utrop af förtjuening gin arnfom hennes häåls, O min gemålx hviskade hon med -tårade ögon, se dit bort, der på andra sidan; der är vår framtid, dt skoa vi gå att söka vår lycka. Kanhända fibna vi den änrä, ty vi hafva här ett lJjuft band, som förevar osB. Se på honom din son, Ulrich, du är mitt barns fader; unns mitt hjerta blött ro, och kanske lyckas det oss att ännu blifva Jyckliga med hvarandra !, Prins Ulrichs ögon fylldes nded tårar; i inom