Aftonbladet – 15 januari 1855, sida 2

stores trogne tjenare. Minnich, hvilken prins Eugene kallat sitt älskade fosterbarn; Osterman, om hvilken den döende czar Peter erkänt, att han aldrig ertappat honom med något fel, och att han var den redligaste statsman i Ryssland. Minnich och Osterman, de tvenne statsmän, hvilka Ryssland bade att till så stor del tacka för de ringa framsteg det kunnat göra i hyfsning och od-ling. Man ställde dem nu inför en särskildt tillförordnad kommission, som hade i uppdrag att f.nna dem skyldiga och att döma dem, emedan man fruktade dem och derföre ville befria s:g ifrån dem. Med ståndaktigt mod stodo de inför sina domare. I denna stund hade Osterman afskakat sin sjuklighet och bortkastat den lidandets mask han ständigt burit. Han ville icke förskansa sig bakom sin ålder och sina krämpor, han ville vara en man, som modigt framräckte sitt värnlösa bröst mot sin fiendes mordvapen. Ty han visste sig redan på förhand vara förlorad. En enda blick på domrarne hade förku.nat honom det, och ifrån detta ögonblick stod han lugn, med ett oföränderligt uttryck af hånlöje i sina drag. Med ironisk nyfikenhet följde han sina domare genom den labyrint af listigt framställda och snärjande frågor, genom hvilka de boppades kunna binda honom; stundom låtsade han, liksom till sin egen förnöjelse, att godvilligt gå i deras nät, men hastigt sönderslet han åter hela deras konstiga väfnad och visade dem att de fåfängt emot honom sökte uppleta något bindande bevis. Man anklagade honom, att genom sina kabaler hafva efter Catharinas död medverkat till hertiginnan Annas af Kurland upphöjande på tronen. Och dock visste man ganska väl att Österman just den tiden, för att undvika någon inblandning i rikets ange