Aftonbladet – 13 januari 1855, sida 1

I detta ögonblick slog klockan i rummet bredvid den tolfte timman; långsamt och högtidligt tonade dessa ljud, som förkunnade midnattsstunden. — — Vid samma timma började det blifva lifligt uti prinsessan Elisabeth3 palats. . Man såg ljus vid fönstren lysa och försvinna, man såg i rummen ilande skuggor komma och gå; allt förkunnade derstädes på denna ovanliga timma en rörelse af någon betydelsefull och egen natur. Det var en oerhörd lycka för Elisabeth, att Anna förbjudit sin gemål att sända patruller. En enda patrull, hvilken nu gått förbi detta palats, bade kunnat tillintetgöra hela sammansvärjningen. Men gatorna voro tomma, ingen varelse syntes. Nu hördes det sakta gnisslandet af slädor på den knarrande snön, — det kom närmare och närmare, man klappade på palatsets hufvudport. Skiltvakten öppnade, och tvenne slädor foro in på gården. Den första, präktigt smyckad och behängd med dyrbara pelsverk, var tom. Men ur den andra sprang Lestocq, som skyndsamt begaf sig till de latset. Elisabeth, praktfullt klädd och strålande af briljanter, befann sig i sin lilla audienssal. Ingen var hos henne mer än Razumovsky. Ingendera talade, och man såg på deras ansigten att de befunno sig i en ångestfull spänning. Klisabeth var blek, och omkring hennes mun märktes konvulsiviska ryckningar, under det hon måste stödja sig på Razumovskys arm för att icke falla till golfvet. Har du hört huru stora porten öppnades,, frågade hon knappt hörbart. Lestoeq är ännu icke här, och midnatten är redan förbi. Säkerligen är han fången, allt upptäckt, och vi förlorade. Jag känner en förfärlig ångest, Alexis; det förekommer mig som kände jag et inre af pa