Aftonbladet – 11 januari 1855, sida 3

utgår (se motiverna till lagen), bilda en så skarp kontrast mot unionsfördraget och den politik som. bestämde detta, att man ovilkorligen faller i förundran öfver huru denna lag kunnat tillkomma. Den politiska unionens väsende och karakter är isolering och söndring ; mellanrikslagen åter proklamerar, att begge rikena och folken i kommercielt och industrielt, h. e. socialt hänseende utgöra ett helt, och böra som en enhet betraktas. Trots invänningarne utaf de svenska kommissarierna, hvilka underhandlade med ur tima storthingets . kommitte, och isynnerhet utaf Platen, hade Carl Johan drifvit sin vilja igenom och gjort det poli iska fördraget till en separation i stället för union; men i de. sociala frågorna. måste han gifva efter och sent omsider 1825 utfärda mellanrikslagen. Påtryckningen ifrån .begge sidorna var för stark för att kunna motstås. Oaktadt det tillställda bondupproret emct storthinget 1818, hvarvid en af Carl Johans agenter ertappades in flagranti och med knapp möda genom en hastig flykt öfver gränsen räddade lifvet), oaktadt den tillämnade statskuppen 1821, för hvars utförande svenska trupper indrogos i Norge, och i trots af de vid samma ärs storthing aflätna tio propositionerna, som åsyftade att ät Cari Johan såsom norrsk regent tillägga en fullkomligt godtycklig makt; — detta allt oaktadt var ännu 1825 och de nästpäföljande åren förbindelsen med Sverge bögst populär i Norge. Förr än marskalken Berna dotte var pätänkt till svensk trorföljare, medan kronprinsen Carl August lefde och ännu innan han ens iemnat Norge, arbetade derstädes ett mäktigt parti, L spetsen för hvilket stodo de stora, högt ansedda familjerna Wedel-Jarlsberg och Anker, uppå att afskudda Danska despotismens ok, och på en förening emellan Sverge och Norge. Carl Augusts oförmodade frånfälle omintetgjorde hvarken detta partis syftemäl eller dess Önskningar. Det förra var uppnådt genom Kielertraktaten och de sednsre uppfylldes genom de ullt tillfredsställande förklaringar öfver sina afsigter . afseende på Norges frihet och ställniog till Sverge, lem konung Carl XIIi hade afgifvit uti proklamaticnen till norska folket den 8:de Febr. 1814; dä hatigt äter allt gjordes på nytt om intet genom danska kabinettets, danska tronföljaren prins Christians, och de danska embetsmännens i Norge förräderi. Det oskyldiga landet fick grufligt plikta för detta förräderi, genom förskräckliga olyckor och lidanden: blokad och hungersnöd, norrska penningeväsendets fullkomliga förstöring och de ytterligt tunga och för ryckande skatter, som folket mäste ätaga sig och i många är bära, för att småningom arbeta sig upp atur den financiella villervallan. Prins Christians ega afdankande, snöpliga flykt och alla de nyssnämnde kalamiteterna gjorde det danska pariiet än mera hatadt, förbindelsen med Sverge i samma mån lyrbar och kär, och förde, såsom en naturlig följd leraf, äfven de familjer, som hyllat föreningen med Sverge, i spetsen för ärenderna och inflytelsen Så som ovedersägligt bevis på huru populär förbindelsen ned Sverge Jå var, och hvilken anda den tiden rädde . Norge, förtjenar ock anföras, att emellan de norska och Svenska delegerade, som tillsammans utarbetade nellanrikslagen, ej allenast ingen meningsskiljaktighet egde rum öfver någon enda punkt, utan ock att storthinget med ofantlig pluralitet antog lagen oförindrad. Grefve Wedel-Jarlsberg, som varit en af de norska delegerade, var äfven ordförande i det af storthinget tillsatta utskott, som motiverade och till styrkte lagens antagande. Frän svenska sidan var våtrycsningen icke heller mindre stark; man erinre ig samtlige riksständens enhälligt vid 1823 års rikslag beslutade skrifvelse till konungen om tullförening emellan rikena, om afskaffande af all gränsbevakning, samt om införandet af likhet i tullsatser uti begge rikena, intilldess tullföreningen kunde komma till ständ. Likasom grefve Wedel-Jarlsberg var på norska sidan själen bland de delegerade, så, och i full samdrägt med honom, var statsrädet friherre Wirsn bland de svenska. För desse mäns förenade nfiytande, understödt af opinionen i begge rikena, mäste konungen gifva efter; och lagen är derföre vida mer att anse såsom ett verk af Wedel och Wirsn än af Carl Johan sjelf. Mera vigtig är likväl denna lag genom de grundsatser, hvarifrån den utgär, och det mäl den uppställer, än genom sjelfva sitt innehåll. De delegerade förklarade öppet, att alla svenska produkter borde tullfritt kunna införas i Norge och vice versa norska i Sverge, och att endast temporära hinder afhållit dem ifrån att genast oinskränkt föreslä ge nomförandet utaf denna grundsats. Tydligen var det ock de delegerades mening, att, så snart dessa hinder hunne undanrödjas, man skulle gä vidare framåt på den utstakade banan och tillämpa grundsatsen i hela dess vidd, hvarifrån dä blott ett obe.ydligt steg varit öfrigt till en fullständig tullföre ning. Men fastän uti detta lagens öppet uttalade syfte ligger dess största förtjenst och egentliga be.ydelse, så fär dock ej nekas, att stadgandet om erläggandet af blott half tull vid sjöväga införsel af det ena rikets produkter och tillverkningar till det andra (frän hvilken tillätelse endast ytterst få varor äro undantagne), utgjorde ett betydligt steg till underlättande af begge folkens kommersiella och industriella förbindelser. Hvad Jlandväga kommunikation äter beträffar sä gjorde lagen icke mer, än att den till en del legaliserade den handelsrörelse, som de facto förut existerade, och hvilken, äfven enligt nor: ska auktoriteters erkännande till och med kan anses hafva varit faktiskt vida mer fri och obehindrad före föreningen än efter densamma. Men med denna eftergift ä Carl Johans sida stannade det ock. Unionspolitiken med sina söndrande tendenser ätertog derefter sitt fulla välde. Under de följande nitton ären af konungens regering togs ej allenast icke något vidare steg framät till mälet, utan vertom röjdes i flera ätgärder uti begge rikena en retrograderande rörelse, — i Sverge framför allt genom inflytantandet af exportpremiesystemet och til ämpningen deraf äfven vid utförsel till Norge, hvilket utgjorde en uppenbar kränkning af mellanrikslagens principer. Efter den 8:de Mars 1844 blef detta tillbakaskridande än tydligare. Den af Rikets Ständer vid samma ärs riksdag begärda gemensamma handelsoch sjöfartskommitten blef väl förordnad, men sammansatt på sådant sätt, och de Sven: ska delegerade dessutom lemnade så handlöst utas ringaste instruktion i afseende på de fordringar de borde och de eftergifter de kunde göra, att syftemä let med hela behandlingen omöjligen kunde misskännas. Också blef resultatet just sä beskaffadt, som det kunde väntas och tyckes varit äsyftadt. I stäl let att Sverges Ständer hoppats att saken skulle gå framät, möttes deras ö. skningar utaf utlåtanden frär de norska kommitterade, understödde af norska re geringen, hvilka ej allenast rakt tillintetgjorde hvarje dylik förhoppning, utan än mer,som ä norska sidar up: sällde så retrograda anspräk och fordringar, at ) Krigskommissarien Röslein, sedermera upphöjd til krigsräd, och anställd vid konungens enskilda byrå samt tidtals använd säsom. förvaltare på konungen: egendomar, i hvilken befattning han bäde i Da larne och Norrland förvärfvade en beklaglig rykt barhet. Ins. anm. PRSTAREDTET TANNER RE RETENARKUREEE e klan An les nn ER BEFLSYtE IRS: SFS: KISIUT