Aftonbladet – 11 januari 1855, sida 3

denna form ega vi dem ej för deras egen skull, utan blott såsom medel att derigenom tillbyta oss ting, som omedelbart äro oss till nytta eller nöje. I och för sig är penningen det onyttigaste ting i verlden; han har hela sitt värde blott såsom medel att komma i besittning af hvad som omedelbart tillfredsställer nägot behof; han blir nyttig först i det ögonblick då man gör sig af med honom. Sedan myntet börjat användas som en i hvarje byte ingående beståndsdel, byter man ej längre: man köper och säljer. När en producent utbyter något af sin tillverkning mot den allmänna mynt-varan, säger man att han säljer hvad han tillverkat; när han sedan för den erhållna myntvaran tillbyter sig af en annan producent de ting han behöfver, så köper, han desamma. I första fallet tillbyter han sig myntvaran för egna produkter; i sednare fallet utbyter han åter densamma mot hvad andra producerat. I båda fallen förekommer myntvaran; hon infinner sig vid hvarje byte, såsom den sak, med hvilken hvarje annan vara tillbytes och för hvilken de utbytas. Då, såsom vi ofvanför anmärkt, myntet ej eges för sin egen skull, utan blott såsom medel, så följer deraf också, att ingen som försäljer en vara gör det endast för att komma i besittning af mynt, utan för att medelst detta förr eller sednare skaffa sig de ting han behöfver eller åstundar. Myntet användes således blott som medel för att utbyta de ting som jag sjelf producerat mot produkterna af andras arbete. Det ligger följaktligen i sakens natur att hvarje varu-försäljning skall förr eller sednare efterföljas af ett varuköp. Det enkla bytet har, sedan myntet börjat användas, blifvit isärlagdt i två handlingar: försäljning och köp. En följd af myntvarans användande som bytesmedel, som den vid hvarje byte förekommande vara för och mot hvilken alla andra ting utbytas, är det att den äfven blifvit använd som det mått, hvarefter alla andra tings värde bestämmes: Hvarje särskildt tings värde betecknas nemligen genom den bestämda qvantitet af myntvaran, mot hvilken den utbytes. Öfver allt der, såsom hos oss, silfret är. den vara som begagnas till mynt, erhåller man således endast derigenom en klar föreställning om hvarje tings värde, att man får veta hur stor vigt silfver erhålles i utbyte för detsamma. Man måste derföre, enligt vår tanke, i allmänhet haft ett mycket riktigare begrepp om tingens värde, när myntstyckena buro namn efter den vigt ädel metall, som de innehöllo (mark, öre o. s. v.). De benämningar, som nu äro brukliga (riksdaler, skilling o. s. v:), gifva alideles intet begrepp om hurustor qvantitet silfver dermed bör förstås. Myntvaran har således en dubbel uppgift; honär på samma gång det allmänna bytesmedlet och den allmänna värdemätaren för alla de ting, som blifva föremål för byte. Den sednare egenskapen, den af alla tings värdemätare, är en följd af den förra. Det var naturligt att det ting, mot hvilket alla andra utbyttes, äfven skulle komma att anses som måttet för alla bytbara tings värde. Denna åtskilnad mellan myntvarans egenskap af bytesmedel och värdemätare är af mycken vigt; vi skola nedanför visa, huru det låter tänka och göra sig, att myntvaran kan fortfara att vara alla andra tings värdemätare, utan att derför vara det allmänna bytesmedle. Det behöfver visst icke med många ord påpekas, hvilken ofantlig lättnad i varu-utbytet myntets användande medfört. De hi.der som i de allraflesta fall göra det direkta bytet omöjligt hafva derigenom blifvit till en betydlig del undanröjda. Med myntvaran i min hand behöfver jag ej söka vidt och bredt omkring efter en producent, som är benägen att i utbyte emottaga den sak jag har att erbjuda. Alla äro färdiga att emottaga myntet i utbyte för sina alster. Det återstår nu blott att se om myntet tillfredsställer alla anspråk, betraktadt såsom medel för produkternas lifliga och ohämmade utbyte; eller om ej, tvärtom, varucirkulationen likväl alltid kommer att blifva mer eller mindre trög, så länge myntet utgör det enda bytesmedlet. Vi återkomma härtill i ett följande nummer. (Forts.)