Aftonbladet – 11 januari 1855, sida 1

I I Gråt ioke mer, min Elisabeth, nej, jag ber dig, gråt icke mer. Det är ju allt godt oss emellan och intet moln skall skugga vår kärlek och vårt förtroende. Kom, låt oss åter vara glada oeh skratta, så att det lurande och nyfikna hofvet icke erfar något om dina tårar. De skulle göra en elefant af en mygga ochvi skola icke unna dem den glädjen att kunna säga, det vi varit oense. Nej de skola alla se att jag älskar dig, att jag tillber dig, utropade prinsessan, kyssande Annas händer, I De skola se att vi älska hvarandrar, sade Anna mildt, i det hon tog prinsessans arm. Var nu glad min väninna och emottag mitt Kejserliga ord derpå, att jag, hvad man än må säga mig om dig, ej vill tro någön annan än dig sjelf, och att jag troget vill meddela dig allt förtal, på det du må kunna genom ditt rättfärdigande afväpna dina fiender. Och kom nu och låtom oss än en gång göra en rund. Arm i arm trädde de båda furstinnorna åter in i salen, Men denna var tom, ingen hade vågat att qvarstanna der, ty ingen hade velat göra six saker till denförbrytelsen att hafva lygsnat till prinsessornas ord och derigenom gjort sig medveten om deras förtroliga samtal. Man hade alltså dragit sig tillbaka i de aflägsnare salarne och afbidade der under en ängslig tystnad hvad som komma skulle. Men oförmodadt syntes åter de båda prinsessorna arm i arm -förtroligt språkande med hvarandra, och liksom genom ett trollslag förändrade sig ånyo scenen; Tystnad och fruktän upplöste sig i angenämt leende och gladt skämt. Allt var åter. solsken, ty prinsessorna voro der och prinsessorna skrattade — min Gud måste man icke då vara utom sig af glädje! Elisabethg ömma blick sökte hennes vän, den sköne Alexis, men hastigt förmörkades hennes vackra ansigte och Hennes kinder bleknade, ty hon såg honom, och såg — att hans blick ej sökte hehne. Han stödde sig emot en pelare, och hans