Aftonbladet – 10 januari 1855, sida 3

det alltså ej kan bestämdt uppgifvas, för hvilka orter den antydda nya egofridslagen kan företrädesvis vara tjenlig, synes det vara lämpligast, att denna fråga öfverlemnas till orternas invånares eget afgörande sålunda, att de sättas i tillfälle att föreningsvis besluta om den gamla stängselstadgans bibehållande. Då emellertid fribet i öfverenskommelse ej finnes der, hvarest det beror på en enda delegare att förhindra utförandet af hvad alla de andre anse nyttigt, följer ock häraf, att, i denna fråga såsom i andra dylika, der omröstning eger rum, beslutanderätten bör tillerkännas flertalet af dem, öfverenskommelsen angår. Som likväl flertalet af delegare i en by eller ett hemman sammanlagdt kunna ega en mindre del af samfällighetens ego-område och följaktligen mindre andel i dess hägnader, än ett mindre antal delegare med större egolotter, i hvilket fall rättvisan fordrar, att de sednare ej öfverröstas af de förre, bör ock flertalet i stängsel-laget, hvarmed förstås en by eller ett hemman, som utgör ett skifteslag, för att i frågan hafva beslutanderätt, ega mer än hälften af jordrymden inom stängsel-laget. Med anledning af hvad i detta ämne nu blifvit anfördt, få Rikets Ständer hos FEders Eongl. Maj:t i underdånighet anhålla om utfärdande af ny stängselförordning, byggd på den grundsats, att hvarje jordegare skall ansvara för vården af sina kreatur, eller gälda den skada, som de å andras egor göra; dock med förbehåll, att angränsande egare eller delegare i samma byalag mä, om de fleste, hvilka ega mera än hälften af de ifrågavarande hemmanen, eller byalaget, det önska fortfara med den nuvarande stängselskyldighetens fullgörande. Rikets Ständer framhärda med djupaste vördnad, trohet och nit, Stormäktigste, Allernådigste Konung! Eders Kongl. Maj:ts underdånigste, tropligtigste tjenare och undersåter På Riddersk. och Adelns På Presteståndets vägnar: vägnar: Henning Hamilton, EH. 0. Holmström, Pn. v. Landtmarskalk. Talman. På Borgareståndets På Bondeståndets vägnar: vägnar: P, J. Lagergren, N. Strindlund, n. v. Talman. n. v. Talman. Stockholm den 17 November 1854. Bondeståndets underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande stängselförordningen. Stormäktigste, allernådigste Konung! Ehuruväl Rikets Ständers sammansatta lagoch ekonomiutskott vid innevarande riksdag, uti dess be tänkande n:o 24, afstyrkt bifall till väckt motion om upphäfvande af nu gällande stängselskyldighet, har höglofl. ridderskapet och adeln beslutat, att Rikets Ständer skulle hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhälla om utfärdande af ny stängselförordning, byggd på den grondsats, att hvarje jordegare skulle ansvara för värden af sina kreatur eller gälda den skada de 3 andras egor göra; dock med förbehäll, att angränsande egare eller delegare i samma byalag mä, om de fleste, hvilka ega mer än hälften af de ifrägavärande hemmanen, det önska, fortfara med den nuvarande stängselskyldighetens fullgörande; och, efter särskilda inbjudningar, hafva högvörd. prestestäåndet och vällofl. borgareständet förenat sig i samma beslut, hvadan tre riksständ med Rikets Ständers rätt beslutat en underdånig skrifvelse af ofvanomförmälda innehåll. Denna fråga är af en så genomgripande natur, att om den beslutade förändringen tillvunne sig Eders K. M:ts bifall och sålunda blefve lag, skulle tusentals jordbrukare och isynnerhet mindre lottegare falla ett offer för reformen. Visserligen torde nu gällande stängselförfattningar fordra en revision, men lika litet som det för statsmakterna är möjligt att undanrödja de olika lokalförhållanden, som nästan öfverallt inom vårt land framträda, lika omöjligt har det alltid varit och skall alltid blifva, att genom en allmän stängsellag för hela riket åstadkomma allmän belåtenhet i alla landsorter, och af de flera förslag, som tid efter annan under en lång följd af är varit framställda, är det nu ifrågavarande utan tvifvel det mest olämpliga och mest vådliga. Hittills har den enskilda individen haft den rättighet för sig öppen, att, oberoende af sina motståndares antal eller qvalifikation, genom sjelfva lagen vara skyddad mot förtryck, nu deremot har man beslutat, att om hälften, eller ett vida mindre antal yrkade den föreslagna författningens tillämpning, eller stängselns borttagande, säsom för dem en vinning, och flertalet yrkade stängselns bibehällande, emedan ett motsatt förhållande vore för dem : ruinerande, så skulle desse sednare likväl icke ega vitsord, sä vida de icke derjemte egde mer än hälf ten af hemmanen. Man har ej besinnat, att de skiljaktigheter af bättre och sämre egor, som inom alla orter förefinnas, icke äro inskränkta till särskilda län, härader eller socknar, utan förekomma ofta inom ett cch samma byalag, i följd hvaraf en del af dess delegare med sammanhängande och bördiga egor kunde draga fördel af ett beslut, som för de andre verkade förstörande. Följden af en dylik författniog, som den föreslagna, skulle blifva, att, då en deljordegare erhöile rättighet att på bemälde sätt undandraga sig all stängselskyldighet, många af de mindre delegarne, som icke mäktade hålla vallgång och således: icke kunde umbära hägnad kring sina egor, blifva tvingade ait heldre till vanpris afträda sin jord torfva ät en bättre lottad granne, än underkasta sig en stängsel elier vakthållning, som öfverstege deras förmåga. Den föreslagna författningen kunde visserligen vara tillämplig i vissa trakter, som utgöras af slättland och bördig mark, men iskogiga och bergiga trakter, hvaraf vårt fädernesland till största delen bestär, är det ej möjligt för en mindre jordegare att hälla vallbjon till erforderligt antal. Allmogens barn skulle komma att vandra i skogen i stället för att inhemta de för deras älder nödiga kunskaper, och ej nog härmed — på vissa ställen skulle hela arbetsstyrkan erfordras och ej ens vara tillräcklig till kreaturens vaktande, hvaraf äter följden tydligen blefve en menlig inverkan på landets äkerbruk. Det ofta använda argumeniet, att man kan tjuåra kreaturen, kan väl hålla ständ, om man endast afser bördig mark och slättland, men denna utväg kan ej användas på mager, skogig och bergig betesmark. Hemman, som hafva !7,, !I,, ja ända till 1!, mil till sina betesmarker, skulle, med Jet nya förslagets antagande, ej kunna för det afsedda ändamälet begagna dessa egor, hvaraf åter följden blefve boskapsjordarnes sammansmältning till a:del af hvad de nu äro. Då ej för längre tidtillbaka än är 1850 Eders K. M:t utfärdat en författaing, som berättigar de byaiag, hvilka derom öfverenskomma, att borttaga sina hägnader, och denna författnings verkningar ännu ej torde vara tillräckligt kända och pröfvade, anser bondeståndet nu gällande stängselförfattningar, hvilka ätminstone hafva det stora företrädet att leda till mindre misssämja emellan grannar, än dena, som nu är i fråga, kunna utan allt för stor olägenhet, tillämpas tills vidare eller ätminstone intill nästa riksdag. Bondeståndet, som nu inför Eders K. M:t i underdånighet andrager dessa sina betänkligheter rörande en af dess lifsfrögor, med den fulla förtröstan, att Eders K. M:t, såsom alltd tillförene, behjertar dess bekymmer, vägar i djupaste underdånighet anhälla, att Eders K. M:t täcktes vägra bifall till det af de öfriga riksstånden fattade beslut i frågan om stängselskyldigheten, men deremot, geczom Eders K. M:ts befallningshafvande i länen, lå a i ämnet höra rikets inbyggare i hvarje ort, för att sedan vid nästinstundande lagtima riksdag till Rikets Ständer afläta näs digt förslag till de förändringar i författningarne om I stängselskyldigheten, som kunna finnas vara af nöden. Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärdar. Storm5ktixste allernädioste Kannunsc!