Aftonbladet – 10 januari 1855, sida 3

nt AA åstadkommes, alltid annan eger bestämma. Deremot torde såväl af sakens natur, som af hem tade upplysningar från äldre lagar, det vara uppenbart, hurusom rättigheten att iordra grannens deltagande i hägnad haft sin gruvd i åsigterna om den gemensamma nytta, som derigenom skulle beredas jordegarne. I äldsta tider, då ännu landets odling var så ringa, att byarne lågo vidt ätskilde, kom ej i fråga annat, än att hvar by stängde kring sina egor efter behof. Småningom möttes byarne med sina odlingar, och de skilda tegarne löpte tillsammans. . Då behöfdes ej nägon mellanstängsel, så framt ej den ena byn ville bruka sin jord på annat sätt än den andra, eller eljest ansåg för sig fördelaktigt att hafva sina egar afstängda. Afven antages att byarne i allmänhet begagnade sig af den härigenom vunna lindring i stängselbesväret och nyttjade jorden i sambruk, men om era byn af ett eller annat skäl ville hafva sin jord afstängd, var sådant utan allt inflytande på den andra, och då gällde alltid såsom ursprunglig regel, att den, som vilte hafva stängsel, borde hålla den sielf. Ehuru säledes, vid det brukliga årsombytet med åkerjorden, behofvet af mellanstängsel, då en bys besådda åkergärde gränsade till en annans trädesgärde, var ömsesidigt, enär den träffade den ena byn det ena året och den andra byn det andra, beräknades likväl stänvgseln i början blott för ett enda år och borttogs sedan grödan blifvit inbergad, och landtbo var dä enligt lag berättigad attvid afflyttning taga gärdesgård med sig. I längden måste likväl inses, det en varaktigare inrättad hägnad, som kunde begagnas i fiera ar, medförde större förmån, och att det var lättare för hvardera byn att underhälla den stående hägnalen, än att hvartannat år uppföra hela stängseln änyo. Så uppstod öfserenskommelse att gemensamt underhälla stängsel, och det var af de förut bestående förhållandena en gifven följd, att hvardera byn hade lika nytta deraf, och att den således skulle i hägnaden taga lika del. Af den härutinnan till häfd blifaa vanan fick stängsel-vitsordet sitt upphof, och det blef en i lag bestämd rättighet att fordra grannens deljagande i stängsel, hvars ömsesidiga ny.ta lagstiftaren förutsatt såsom gifven. Den gemensamma nyttan är alltså yttersta grunden för stängseskyldigheten; men dä hvad som var nytvigt på en tid kan under andra förhållanden vara onyttigt på en annan, följer häraf, att, om hägnadsskyldigheten nu på många orter, långt ifrån att medföra nytta, i mänga hänseenden har en ganska menlig inverkan, ifrägavarande skyldighet der bör upphäfvas, sedan grunden för dess uppkomst upphört ait vara till. Det bör således utredas, huruvida stängselbesväret kan anses vara för landet gagneligt eller skadligt, Åervid till öfvervägande förekommer hägnadsskyldighetens inverkan så väl på skogshushållvingen i riket, som ock på jordbruket och boskapsskötseln samt landets förkofran i allmänhet. Att med någon visshet beräkna den skogsförödelse, hägnaders uppförande och årliga underhåll medföra, lärer ej vara möjligt. Säkert är dock, att skaian och nationalförlusten är stor, äfvensom att hushållningssättet är lika oklokt, som förstörande. Detta sätt att freda sina ägor kunde vara lämpligt och möjligt på en tid, då byarne ännu lågo oskiftäde och hägnaden endast behöfdes emellan dessas yttergränser, hvartill skogsåtgången var mindre märkbar; men sedan genom laga skiften de gränser, som skola fredas, blifvit mångdubblade och skogarne äfven genom dessa skiften undergätt stor förödelse, har den ödeläggelse, hägnadsbesväret medför, blifvit mera i ögonen fallande, i samma mån som skogarne glesnat; och då ä de fleste orter i riket redan klagas öfver skogsbrist, är det äfven af stor vigt att gräns sättes för slöseriet med denna dyrbara egendom i ett land, som, i anseende till hårdt luftstreck, under allmän skoglöshet svårligen blefve beboeligt, helst, enligt vetenskapliga, jemväl på erfarenheten stödda iakttagelser, skogens utrotande tillika menligt inverkar på klimat och nederbörd samt, i följd deraf, på växtligheten , hvilken ej obetydligt nedsättes derigenom, att det skydd försvinner som skogen lemnat. 7ZEnär de gamla byarne egde milslånga yttergränser och, efter dessas delning, nya gränser uppstått emellan ej allenast olika delegares områden, utan ock hvarje egares särskilda jordegor, hvilka alla skola förses med stängsel, lemna dessa omständigheter ledning för bedömande af de, till skada för jordbruket, häraf föranledda kostnader, tidsförlust och arbete, särdeles på slättbyggden, hvarest dels stängselämnet måste hemtas på flera mils afständ, dels ock, i anseende till den förstörelse genom stormar, röta och tjufnad, trädhägnader äro underkastade, de antagligen behöfva omsättas hvart sjette år. Men bredvid denna olägenhet utgör stängselskyldighetan det vä sentligaste hindret för slätternas jordbruk att höja sig utur det förfall, hvaruti detsamma i allmänhet sig befinner. Temligen allmänt inses det rättvist öfverklagade missförhållandet emellan åkerbruk och boskapsskötsel och behofvet att på en förbättrad och utvidgad ladugårdsskötsel grunda ett förbättradt åkerbruk. Dertill fordras väl i första rummet odlandet af fleråriga foderväxter, äfvensom en sädan odlings införande å den bättre åkerjorden kräfver förlag och medför tillfällig uppoffring; men dehbna nya odling mäste dessutom fredas, och sädant medelst hägsad. Ny utvidgad hägnad är äter på den skoglösa orten nästan overkstälihar, till följd hvaraf en stor del af landets bördigaste, af naturen eljest gynnade landskap ännu förete ej blott ett stillastäende, utan, hvad värre är, ett sig ärligen undergräfvande tväskiftes bruk, dä i stället å samma jordsträckor, under bättre ordnade egofridsförhällanden, ett för samtid och efterkommande mera båtande äkerbrukssystem sannolikt redan skulle gjort sig gällande. Utan tvifvel har sednare tiders skiftesverk varit ett af de mest afgörande och infiytelserika, frän lagstiftningens sida vidtagna steg tilljordbrukets utveckliog; men steget är, hvad slättbygden angär, ej mera än halft, så länge den genom skiftesåtgärden mångdubblade stängselskyldigheten der motverkar jordbruka-. rens åsyftade fribet att, oberoende af alla grannskapsförhållanden, ordna och lyfta sin bushålining till ett bättre och mera vinstgifvande skick. Då byarne lågo oskiftade, voro deras egor delade i två gärden, af hvilka det ena besåddes och det andra låg i träde, till gemensamt bete. Byarne skiftades, och hvarje delegare skilde sig nu icke allenast från sina grånnar, utan delade äfven sin jord på gamla sättet i två lika delar, för att vexelvis begagnas till gärde och träde med -bete; och hela fördelen af skiftet blef säledes ökadt stängselbesvär. Med bibehållande af denna indelning, hvilken möjliggöres och betingas af hägnaderna, kan ett på vetenskapliga grunder inrät tadt fördelaktigt jordbruk icke uppstå. Först när jordbrukaren nödgas taga den vård om sina kreatur, att han kan å sina skiften begagna hvilket brukningssätt som helst, utan äfventyr att se sitt arbetes frukt förstörd genom ohäng af kreatur, kunna de vid skiftesstadgan fästade förhoppningar om ett förbättradt och väl ordnadt jordbruk fullständigt uppfyllas; och synes det dessutom vara klart, att eganderätten till jord först då är i allo stadgad och i änjutande af full helgd, när upprättandet af särskilda försvarsanstalter ej mer utgör vilkor för laglig rätt till fred för jorden och derå befintlig gröda emot främmande kreatur. Dessa åsigter om hägnadernas menliga inverkan på landets odling äro härledda ur erfarenheten och öfverensstämma med hvad de inom landet i sednare tider hållna allmänna landtbruksmöten, såsom sin gemensamma mening härutinnan, yttrat, att nemligen den skyldighet, som för närvarande åligger Sverges jordbrukare, att instänga sina ägor, för att bereda sig fred mot andras kreatur, utgjorde ett af de svåraste hinder för jordbrukets förkofran här i landet; att de stora kostnader och olägenheter, som skiftesverket medfört, icke kunde till fullo uppvägas af några deremot svarande förmåner, så länge den ifrågavarande skyldigheten fortfore ; samt att denna skylRR RA ee LE ifva hans ensak, hvarom ingen