Aftonbladet – 10 januari 1855, sida 1

: , STOCKHOLM, den 10 Jan. Några ord i Stängselfrågan. Bland de frågor, som, efter att vid flera föregående riksdacar ha utgjort föremål för ombudens framställningar och öfverläggningar, först vid den sista kunnat bringas till afgörande, intager den om stängselskyldighetens upphäfvande ett vigtigt rum. Ifrågavarande skyldighet saknar, i likhet med så många andra åligganden, som förekomma i vår lagstiftning, all rättsgrund; den utgör blott ett inflyttande i lag af en gammal sed, Likasom våra förfäder voro vana att under sina öfversvämmandeströftåg bemäktiga sig hvarje område, hvars egare icke med vapen eller sköldborgar förmådde möta. angreppet, så ha ock i samhällenas begynnelse husdjuren fritt fått ströfva omkring hvarhelst naturdriften ledt dem att söka näring, utan andra hinder än i de kring spridda nybyggen uppförda hägnader. Yttringarne af den förstnämnda friheten, i bistorien kallade folkvandringar, funno en gräns i utbildningen af ett strängare slutet statssystem; den sistnämnda friheten åter, en lemning af nomadtillståndet, har i de flesta länder blifvit inskränkt af od: lingen och eganderättens alltmera erkända helgd. I Sverge har man deremot, långtifrån att söka hämma de: vid en stigande kultur och mera utbildade rättsförhållanden allt känbarare olägenheterna af ett dylikt oskick, tvärtom i lagar omsorgsfullt befästat den tygellöshet, som besagde kreatursvandrings innebär. De i svensk lagstiftning för öfrigt temligen strängt utbildade begreppen om virbrotts; skadeersättning, och målsmanskar ha helt och hållet blifvit lemnade å sido i fråga om det lättast verkställda af alla inbrott, den billigaste af alla skadeersättningar, det naturligaste af alla målsmanskap. Om ett okynnigt och vanartigt barn bereder sig tillfälle att medelst dyrkning tillgripa annans egendom, ansvarar dess målsman för skadar, och frånvaron af dyrkfritt 1ås utgör här ingen ursäkt. Men om okynniga kreatur (dertill ej sällan af egarne inlärda) genombryta den svaga förskansningen af en gärdesgård och såmedelst förstöra ett helt års gröda, en sådan förlust betraktar svenska lagen med samma ögon som ett spildt rånarelif. Man måste underhålla ein stängsel så att ingen skada derå kan ske,, påstås det i lagen och annorstädes. Men detta påstående innebär en osanning. Hvar och en, som-en längre tid lefvat på landet, har sig bekant, att kreatur, för hvilka ingen vanlig, laggild gärdesgård utgör något hinder, der ingalunda äro sällsynta; att vidare på skoglösa orter backstugusittares förnämsta bränsle utgöres af jordegares gärdesgårdar, och att slutligen mången af sistnämnde klass, ti!l följe af en förvänd hushållning och just på grund af våra stängsellagar, på auktioner om våren köper kreatur för höga priser på kredit, att under sommaren på andras egor per fas et nefas framföda och sedan på höstmarknaden emot ett vida lägre kontant pris nödgas afyttra, i saknad af foder, hvilket under vintern skyddas af en säkrare och verkligen laggild stängsel. Efter att sålunda hafva sökt visa, huru våra nuvarande stängsellagar icke allenast sakna all rättsgrund, utan i sjelfva verket äro rättevidriga samt derjemte äro fullkomligt ändamålslösa, enär det skydd de afsett icke utgör något skydd, vilja vi taga i betraktande de olägenheter, hvilka i hänseende till landtbruket och skogshushållningen deraf blifvit en följd. I förra hänseendet är klart, att så länge ingen verklig säkerhet gifves för land:brukaren emot sköflingen af de växter han enligt de gamla metoderna med möda och kostnad uppdragit, svårligen kan väntas att ytterligare möda och kostnad skola nedläggas