Aftonbladet – 9 januari 1855, sida 3

Bildande konst. Konstföreningens exposition. I. Genremålningar: Stycken af ml: Lindegren, Boklund, mll Po!mlund, Eskilsson, Wahblbom. — Architekturstycken i aquarell af Scholander. — Land skapsmålningar: Stycken af Stäck, Palm, Andersson, E. Bergb, A. Nordgren m. fl. — Marinstycken... — Stilleben. — Pennritningar. Genremålningens sfer har i sednare tider betydligt. utvidgats. Fordom bekymrade sig genremålaren ej synnerligt i afseende på valet af ämne, endast om utförandet. Nu deremot fäster man sig i hög grad vid den smak som röjer sig i kompositionen, vid det, helas uttryck. så: vil som kostymernas och -accessoirernas nöggranhet, utan att derföre slå af något i anspråken på teckningens och koloritens sanning. och skönhet... Inom genremåleriet finnes numera en mångfald af särskilda arter. Stundom höjer genremålningen sig genom dimensionerna och genom det all-. varliga studiet i figurerna au niveau mede historiemålningen,; och dei! sanna gränsen är ofta icke så lätt att bestämma. Konstnärerna genomlöpa med sin blick alla områden af det söciala hfvet, af folklifvetbos särskilda nåtioner och i olika delar af verlden, för att finna nya intresseväckande. motiver. till behandling. Det fisnes en helbranche af genres måleriet som man kän jeni öra med Teselitteraturen, och som, vet begagna sig af den retelse, som framställningen af främmande menniskor, seder och kostymer alltid har för den stora allmänheten. Till denna branche hör en stör. del.af de: genremålningar som konstföreningensexposition denna gång företer. Mamsell 4. Lindegren har lemnat ett turkhutvud, en vacker och uttrycksfull bild, målad med känsla samt med kraft, friskhet och finess i koloriten och det harmoniska genomförande, som. utmärker denna konstnärinnas arbeten. Är detta stycke endast en etyd, ett historieradt porträtt, eller är det mera ett fantasistycke, en idealiskt tänkt representant af den turkiska nationaliteten, en framställning af den mycket omtalade sjuka mannen? Det skarpt markerade, intressanta ansigtet, öfver hvilket en djup melankoli är gjuten, representerar ej illa den stam, som nu herrskar i det gamla Bysanz men som, oaktadt all den kraftansträngning och ridderliga tapperhet den på sednare tiden utvecklat, dock känner med sig att den icke är hemma iEu