Aftonbladet – 9 januari 1855, sida 2

ss (I Frågan om kyrkomöte i Norge. Tidningen Väktaren, som har gjort till sin uppgift att egna en hutvudsaklig uppmärksamhet åt kyrkliga frågor, meddelar uti sitt sista nummer en redogörelse för de förhandlingar rörande angelögenheten att sammankalla ett kyrkomöte, som under de sednare åren egt rum i broderriket. Då liknande anledningar äfven bos oss föranledt enahanda förslag, som säkerligen också komma att snart ånyo upptagas, ehuruväl motionen derom vid den sistförfintna riksdagen icke ännu vann gehör, så anse vi oss äfven för våra läsare böra meddela det väsentligaste af nämnde redogörelses innehåll. Vid en prestkonferens, som hölls i Bergen den 30 Juni samt 1 och 2 Juli 1852, antogs efter en längrs diskussion, såsom de deri deltagandes enbölliga mening: att det vore önskligt, att ett allmänt kyrkomöte så snart som möjligt sammankallas för att uttala kyrkans behof, taga de kyrkliga förhällandena inom fäderneslandet under öfvervägande och framställa förslag till de förändringar, som anses vara af behofvet påkallade; äfvensom att kyrkomötet bör bestå af både prester och lekmön. Genom flertalet af ledamöterna uttalades vidare den meningen att presterna borde väljas af prester och lckmännen aflekmän; att de vidare borde väljas till lika antal från hvardera sidan; att presterna dock borde hafva en viss indirekt inflytelse äfven på lekmännens val derigenom att valmännen för dessa skulle utseg af de s. k. medbjelparne (ett slags kyrkovärdar, hvilka likväl icke, såsom kyrkovärdsrne i Sverge, äro valda af församlingarne, utan utses af presterna sjelfve); att sättet hvarpå presterna skulle väljas borde h-lt och håilet hänskjutas till regeringen;. att utom de valde medlemmarne mötet äfven borde bestå af rikets biskopar, likväl icke på grund af något företräde, hvartill biskopsembetet kunde anses berättiga, utam endast till följd af de insigter och den erfarenhet, som i allmänhet borde kunna hos dem förutsättas; äfvensom af en medlem af teologiska fakulteten m. m. Den petition till konungen, som på mötets vägnar uppsattes, skulle egentligen hafva blifvit öfverlemnad till H. M:t personligen under hans vistelse i Norge sommaren 1852, men till följe af särskilda förhällanden egde det icke rum, utan den blef i stället inskickad till kyrkodepartementet. Den var daterad den 29 Dec. 1852 och undertecknad af professor M. P. Kaurin, lektor G. Johnsson och tredjeprest 8. Brun. Den innehöll dels ett utdrag af mötets förhandlingar, dels också en framställning af de brister inom norska kyrkan, hvilken isynnerhet påkallade den föreslagna åtgärden af ett kyrkomötes sammankallande, den sednare grundad bufvudsakligen på det, som blifvit yttradt under den af oss utelemnade öfverlåggningen öfver det ändra i ordningen af de båda ämnen, hvilka afhandlades på prestmötet. Säsom sådana brister anfördes först och främst det andeliga lifvets aftagande i församlingen öfverhufvud, yttrande sig genom en slappad sedlighet, förakt för kyrkan och dess inrättningar m. m., vidare otillräckligheten af den själavård, som församlingen hade att erbjuda, samt slutligen den fullkomliga saknaden af en kyrklig representation säväl för de enskilda församlingarne, som för kyrkan i dess helhet. Såsom orsaken till själavärdens otillräcklighet framställdes dels svårigheten att utöfva en strängare kontroll öfver presterskapet, så länge ingen utväg fanns att bereda odugliga eller otjenliga personer, som afgingo frän prestembetet, en utkomst som kunde vara tillräcklig för deras uppehälle, dels också pastoraternes omättliga storlek jemte presternas öfverhopande med en -mängd verldsliga bestyr, som voro främmande för deras egentliga kall. I Norge, uppsafs det, funnos för närvarande 359 pastorater och 408 ordinarie prester, hvilket, då hela rikets folkmängd uppskattades till 1,500,000, utvisade ett medeltal af 3600 menniskor på hvarje prest och 4200 på hvarje pastorat, under det att hvarje pastorat i Sverge antogs räkna omkring 2600 och i Danmark endast omkring 1200. Härtill komden vidsträckta areal, öfver hvilken pastoraternas befolkning var utspridd, hvilket gjorde att mänga annexförsamlingar funnos, der offentlig gudstjenst icke kunde hällas oftare än hvar 5:te eller 6:te vecka och nästan aldrig någon högtidsdag. — Ibland de verldsliga äligganden, hvilka för presterskapet kändes tryckande, namngäfvos befattningen med det konstitutionella valväsendet, mantalsskrifning och folkräkning, medicinalväsendet och i synnerhet fattigvärden, såsom den för närvarande var inrättad. Hvad bristen på en kyrklig representation beträffar, anmärktes att den endast kunde afbjelpas genom inrättandet af menighetsräd (antingen på en ny grundval eller genom medhjelpareinstitutionens utvidgande) för de enskilda församlingarne, och ett kyrkomöte för kyrkan i sin helhet. Alla dessa och ännu andra frågor borde afhandlas på det föreslagna kyrkomötet, och att detta möte egde rum var så mycket vigtigare, som missnöjet med den närvarande ställningen inom landet var så starkt, att det hotade att upplösa kyrkan i sekter och partier, utan att staten med bästa vilja kunde hindra eller förekomma detsamma. Petitionen slutade med dessa ord: Sammankallandet af ett sådant rådplägande och rådgifvande, samt för detta ändamål kyrkan i sin helhet, både prester och lekmän, representerande kyrkomöte, så snart som möjligt, är derföre det, hvarom vi här underdänigst ä prestmötets i Bergen vägnar anhälla hos Eders Maj:t, innerligt öfvertygade, att Eders Maj:t nädigt skall lyssna till det som vi här i lefvande känsla af den betänkliga ställning, i hvilken vår kyrka befinner sig, hafva vågat att i underdånighet för Eders Maj:t framställa., En ny konferens af prester till öfverläggning i samma ämne egde sedermera rum i Kristiania d. 2 och 3 Febr. 1853 och hade äfven till följd en ARENAN