Aftonbladet – 5 januari 1855, sida 3

ock derföre att Sverge, genom sin vida öfvervägande produktion samt eit mera på de industriella yrkena och jordbruket, än på sjöfarten begifvit folk, erbjöd den norska frakthandeln långt större verkningskrets och fördelar, än Norge kunde lemna den svenska. Med hänseende till sjöfarten tillkom ännu den fördel för norrmän, att de, genom det svenska produktplakatets upphäfvande nästan uteslutande för dem allena, kommo i åtnjutande af ett privilegium i våra hamnar, emot hvilket svenskarne icke erhöllo eller kunde erhålla något motsvarande i de norska. Följderna häraf hafva icke heller underlåtit att visa sig; ty medan, å ena sidan, Norges utförsel af fiskvaror till Sverige, sedan 1827, nära fyrdubblats, så att sistnämnde land för närvarande är afnämare till stundom hälften och alltid öfver en tredjedel af brödrarikets förnämsta exportartikel), är deremot afsättningen i Norge af det svenska jernet, som, underkastadt en dryg tull, icke kan uthärda konkurrensen med det genom lindrigare arbetsmaterialier m. fl. andra omständigheter mindre dyra engelska jernet, nu mindre än före för eningem), och utgör ett knappt nämnvärdt bråk af den svenska totalexporten. Man finner äfven af de officiella handelsberättelserna, att medan Norges utförsel till Sverge under de nitton åren, 1833—1852, stigit från ett värde af 1,759,860 rår till 2,703,000 rår, eller med 53 procent, har vår export till Norge fallit från 753,447 till 539,000 rdr, så att då skilnaden till Norges förmån vid periodens början utgjorde 1,006,413 rdr, steg densamma vid slutet deraf till 2,169,000 rdr, allt bko. För en enda artikel — sill (densamma, för hvilken Morgonbladet yrkar större liberalitet i den internationella tull-lagstiftningen) — betala vi nu till grannriket mer än fyra gånger värdet af hela Sverges utförsel till detta land. Visserligen bör härvid anmärkas, att handelsbalancen är till Sverges fördel vid den landväga varutrafiken; men dels är denna rörelse icke af särdeles betydenhet — af det naturliga skäl, bland andra, att endast gränsprovinserne, hvilka böra till de fattigaste i Sverge, kunna deruti taga någon verksam del, — dels synes densamma, så vidt man kan sluta af de i detta hänseende mindre tillförlitliga officiella uppgifterne, hafva på sednare åren aftagit såväli sin helhet som hvad den svenska exportens öfvervigt beträffar. Då nemligen den landväga införseln från Norge år 1837 (det första år för hvilket komm. kollegii berättelser innehålla någon upplysning härom) uppgick till ett värde af 47,373 rdr samt utförseln till samma land till 324,470 rdr värde, hade enahanda införsel år 1852 blott ett värde af 26,000 samt utförseln af 173,000 rdr, så att totalvärdet af handelsrörelsen på denna väg förminskats från 371,843 till 199,000 rdr samt den svenska exportens öfverskott från 277,097 till 147,000 rår. — Måhända skulle man dock af den stadigvarande öfvervigt åt svenska sidan, som utmärker den, såväl hvad tullafgifter som varuslag beträffar, friare handelstrafiken till lands, kunna sluta, att handelsbalancen emellan de förenade rikena skulle väga långt mera jemnt, om icke vissa af Sverges vigtigaste produkter blifvit undantagna från de förmåner och friheter, som i allmänhet blifvit medgifna för handelsgemenskapen de båda folken emellan; och det är i allt fall anmärkningsvärdt, att alla de undantag från nyssnämnde förmåner, som finnas påbudne uti 1825 års förordning, gälla sådana svenska produkter som i Norge skulle kunna påräkna större afsättning, men icke någon enda norsk produkt af betydenhet. Af de 566,156 tunnor saltad sill, som är 1852 utfördes frän. Norge, gingo 222,189 tunnor till Sverige. Ar 1846 steg utförseln af samma vara till Sverge till 371,737 tunnor, dä hela exporten deraf utgjorde 152,565 tunnor. ) År 1807 utfördes t. ex. till Norge ensamt öfver wermländska gränsen 4015 sk stängjern, jemte gröfre jernsmide 8c. för 49,593 rdr Hamb. bko; men 1847, i allt, blott 3527 skE jern både sjö och landväg, samt, är 1852, — dä nägon utförsel ra landvägen icke finnes angifven — blott 152 sk. (Införes på begäran.) Att Maria Christina Löfgren sedan den 1 Sept. förlidet är varit intagen å S:t Maria Magdalena församlings försörjningshus och derstädes ännu vistas intygas på begäran. Stockholm den 5 Jan. 1855. F. Th. Schös. Vaktmästare vid föreskrifne försörjningshus. Ofvanstående bevis, såsom med sanningen öfverensstämmande, bestyrkes på begäran. Stockholm den 5 Jan. 1855. J. Nordlund. Pastor i Maria Magdalena församling. Till Redaktionen af Aftonbladet! Några hästvänner i landsorten önska att offentligen förklara hr Ekeblad sin förbinde!se för den öppenhet och: värma, hvarmed han i supplementet till Aftonbladet den 19 December åtagit sig hästarnes försvar och blottat lnmpenheten att ockra på dessa arma martyrers lidande. Man kan tyvärr om Sverge säga hvad den ryske författaren Golovin sagt om sitt fädernesland cest pitis de voir comment on y traite les chevauz. Exemplet är just icke mycket hedrande eller berömvärdt. Det är en nesa för värt land att der ej Snnes någon lag till skydd för djuren. Nafnarligtria ha utea ctrera stsekko nh mtr Le