Aftonbladet – 5 januari 1855, sida 3

skola den 7 Januari åter begifva sig till Krim. Om Ilandelsoch Sjöfartsför hållandena emellan Sverge och Norge. I Man kan icke neka att betydande hinder — tvifvelsutan större än dem, som motsatte sig en närmare politisk förbindelse — uppreste sig emot inrättandet af en handelsoch tulljörening emellan Sverge och Norge, vid den tid unionen mellan dessa båda riken tillvägabragtes; ty i Sverge var då ännu det strängaste prohibitivsystem rådande, medan Norge länge varit i åtnjutande af Danmarks friare tull-lagstiftning. Men sedan dessa hinder ef-! terhand mer och mer bortfallit eller försvagats, och sedan erfarenheten visat att äfven i politiskt hänseende främmande stater och sådane, gom i sjelfva verket hafva långt mera olikartade materiella intressen än Sverge och Norge, funnit sin fördel vid att träda i de lifligaste och mest obesvärade handelsförbindelser med hvarandra, månne det då icke varit lika möjligt som önskvärdt att åstadkomma en sådan materiel union emellan dessa politiskt förenade grannstater, eller att åtminstone, genom alltmera utvidgade friheter och lättnader i den inbördes handelstrafiken dem emellan, bana vägen derför? Vi öfverlemna till andra denna frågas besvarande; vår afsigt är blott att dertill erbjuda några materialier samt att, genom en enkel framställning af de Svensk-Norska handelsförhållandenas utveckling och närvarande beskaffenhet, söka visa såväl att dessa, långt ifrån att hafva ernått den oinskränkta frihet som en norsk tidning velat tillägga dem, tvärtom äro, åtminstone för Sverge, ganska inskränkta, som ock hvilka orsakerna kunna vara till ett i våra dagar lika sällsamt, som för de båda brödranationerna ofördelaktigt förhållande. Den första förordning, som efter föreningens afslutande utfärdades i fråga om de båa rikenas handelsgemenskap, var kongl. kungörelsen den 24: Maj 1815, hvarigenom stadgades, att spanmål, fskvaror och andra lifsmedel af hvad slag som helst skulle från ena riket till det andra få införas, sjövägen emot half tull, samt landvägen fritt, men att metaller och andra varor skulle vid inoch utförseln behandlas efter de allmänna författningarne; hvarjemte all transport af utländska varor, landvägen, blef förbjuden. I afseende på de inbördes sjöfartsförhållandena stadgades i samma författning, att alla norska fartyg skulle, när de förde svenska eller norska produkter (ej när de förde utländska) i Sverge anses såsom inhemska och egna, samt likaledes svenska fartyg i Norge. Dessa lättnader i den inbördes handelstrafiken blefvo, genom kongl. förordningen den 24 Maj 1825, i så måtto utvidgade, att, utom kreatur och lifsmedel, äfven vissa andra uppräknade svenska och norska produkter skulle, när de infördes direkt från ena riket till det andra i ettdera af rikenas fartyg, betala endast half tull, att alla sådana (svenska eller norska) varor — med undantag af fabrikater utaf bomull, ylle, socker och tobak, hvilka måste erlägga half tull — skulle vid införseln landvägen, Vara fria från tullumgälder, att det ena rikets fartyg skulle i det andra riket åtnjuta lika rättigheter med inhemska, utan afseende på den ort, till eller från hvilken fartyget afgick eller ankom, samt att varor, som med det ena rikets fartyg ineller utfördes, skulle likaledes, äfven då sådant skedde från eller till utländsk ort, vara underkastade samma afgifter som om ineller utförseln skett med inhemska fartyg. Med någon uppmärksanhet på betydelsen af dessa utvidgade friheter i den inbördes handeln och sjöfarten de förenade rikena emellan, finner man lätt, att desamma nästan uteslutande komma norrmännen till godo, dels emedan deras förnämsta exportvaror, sill, torrfisk och tran, voro uttryckligen uti den författningen bifogade förteckningen (Litt. C.) inbegripna bland dem, som vid den sjöväga införseln skulle åtnjuta tullfrihet till hälften, hvaremot Sverges förnämsta produkt, jernet, (nemligen stång-band-, bultoch knipp-jern, gjutgods, spik och plåtar), var derifrån undantagen, likasom ock tvenne andra varor af svensk tillverkning, för hvilka en god marknad kunnat emotses i Norge, väfnader och socker, voro, vid landväga, transporter, beröfvade den tullfrihet, som i allmänhet blifvit handelstrafiken öfver gränsen medgifven; dels