Aftonbladet – 4 januari 1855, sida 1

ett brott, för hvilket förvisning till Siberien ansågs som ett mer än mildt straff. Stackars Anna! Kallad att herrska öfver Ryssland, fattades henne för ett sådant välde det första och nödvändigaste — ett ryskt hjerta! Det bodde för mycken vekhet och mildhet, för mycket förtroende och godhet i denna tyska qvinnas hjerta! Måhända skulle hon för ett mindre barbariskt folk varit en passande herrskarinna, en verkliz välgörarinna. Men hennes arm var för svag, att i stället för spiran svänga knutpiskan öfver dessa krälande slafvar, och hennes hjerta för mildt att med obeveklig stränghet döma efter de barbariska ryska lagarne, hvilka aldrig förlåta, blott ständigt fälla. Just detta aflägsnade småningom ryssarnes njertan ifrån henne: -De kände att det icke var någon ryss som. styrde dem, och emedan on icke kunde injaga fruktan, blef hon nästan föraktad, den goda tyska prinsessan, och man -utskrattade henne för hennes idylliska sinne, hvarigenom hon ville förverkliga den fantastiska drömmen, att behandla en hord barbarer på samma sätt som civiliserade menniskor. Slafvarne längtade tillbaka under deras förra ok; de blickade förvånade omkring sig och det. förekom dem vedervärdigt att icke öfverlt se den svängda piskan, den hämnande vödelsyxan och de till Siberien bortilande fångslädarne. Så mycket än Osterman bestorm:de henne med böner, så ofta äfven hennes egen gemål varnade henne, vägrade Anna dock att skicka arefve Minnich till Siberien; hon stod fast dervid, att lemna honom i besittning af friheten och hans höga värdigheter. Slutligen uttröttad af dessa aldrig upphörande små trakasserier, beslöt Minnich söka göra ett slut derpå, och som han var öfvertygad, att Anna icke kunde umbära -honom och således skulle afslå den begäran om sitt entledigande som Minnich hade för afsigt att framställa, så beslöt han sig slutligen att begära sitt afsked. Tvärt emot hvad