Aftonbladet – 3 januari 1855, sida 3

—iT5T grefve Minnich väl vet att denna plats, hvilken lägger rikets hela styrka i den mans hänrder: som -bekläder densamma, endast fillkoma mer kejsarens fader., me Miinnich svarade intet. Målet redan så nära, han sig ännu en gång slungad långt rer Åter hade an fördäteer arbetat, förgäfves kämpat. Det var den andra statshvälfning som han, trogen sin älsklingsplan, bade ge-omdrifyit för att vinna sitt syfte. -Tvenne regenter hade honom att tacka för sinstorbet, och båda förvägrade honom det enda, för hvars ernående han förbjelpt dem till makten; ingendera hade velat utnämna honom till generalissimus. Miinnich kände sig icke ega styrka att i detta ögonblick dölja sin vrede under ett låtsadt lugn; han förebar derföre ett hastigt illanående och bad att få aflägsns sig. Vacklande, knappt vid bruket af sina sinnen, ilade han. genom deaf supplikanter uppfyllda salarne. Alla bugade sig för honom, alla helsäde honom vördnadsullt; men för honom syntes det som läste han endast hån och skadefröjd på alla dessa leende ansigten. Ack, han hade önskat krossa dem, trampa dem-alla under sina fötter ! Då han ändtligen nådde sin vagn och hästarne rusade bort med honom, så att in mer kunde se honom, då utbrast han i ett bögt ursinnigt: vrålande, och raseriets tårar störtade ur hans ögon. Han ryckte håret af sig, slog-med knytnäfven emot bröstet och betedde sig som en vansinnig. Blott en tanke, en önskan hade i långa år sysselsatt honom, för denna hade han arbetat och kämpat. Den förste, den mäktigaste ville han vara uti ryska riket, för honom skulle hären böja sig, och i hans hand skulle högsta makten i landet i verkligheten hvila. Så hade han velat, derefter hade han sträfvat, och nu — (Forts.)