Aftonbladet – 3 januari 1855, sida 3

Gör mig till generalissimus öfver edra trupper! sade Männich med en nästan befallande ton. Ett moln drog sig öfver regentinnans le ende ansigte. Hvarförejust denna begäran, denna endaj som icke mer står i min makt att bevilja er sade hon ängsligt. Det gifves så många em beten, så många inflytelserika platser, aci jag skulle kunna på så mångfalldigt sätt be visa er min tacksamhet. Fordra. penninj gar, skatter, länderier, allt detta kan jag be vilja er! Hvarföre fordrar ni just det gom ick mer är mitt ! Mäinnich stirrade dödsblek med: darrand läppar och uppspända ögon på henhe. Di svindlade för hans syn och han trodde si icke hafva hört rätt. Jag hoppas att detta blott är ett missfört stånd, stammade han. Jag har säkert hö orätt — det kan icke vara er afsigt att afsl min begäran., Gifve Gud det ännu stode i: min makt att uppfylla den,, fäckade rTegentinnan, Men jag kan ej mer bortgifva hvad som icke mer är mitt! Hvarföre kom ni ej några timmar förr, fältmarskalk. Nu är det för sent ! Ni har alltså utnämnt en annan generalissimus I utropade Miinnich, darrande af ilska. Jax, sade Anna leende, voshvse der kommer min generalissimus., Det var regentinnans gemål, prins Ulrich af Braunschweig, som just nu inträdde i salen och heisade Mianich med vänlig nedlåtenhet. Ni har der en rival, min gemål, sade furstmnan obesvärad, soch vid Gud, hade jag icke redan utfärdat ert diplom som generalissimurs, så vore det ganska tvifvelaktigt om jag nu skulle göra det, nu, då jag vet att gefve Minnich önskar erhålla denna post. Och jag hoppas, sade prinsen stölt, att