Aftonbladet – 3 januari 1855, sida 2

ZN Med bevingade steg skyndade han till sitt palats; framkommen dit, lät han kalla sin adjutant, kapten Mannstein, och sedan han i korthet gifvit honom -de nödiga befallningarne uppstego de i Miinnichs vagn, som förde dem till prinsen af Braunschweigs palats. Det var en kall novembernatt år 1740. En ödslig tystnad hvilade öfver gatorna, och in gen af de mörka husens invånare anade att denna vagn, hvars rullande man halfi i sömnen förnam, var den bullrande härold som förkunnade en ny tid och ett nyttregemente. Männich hade väl valt tid och stund! Ty då det eljest var strängt förbjudet att under natten insläppa någon, eho det vara månde, i det palats som den unge czaren bebodde, och regenten till och med gifvit soldater och skiltvakter befallning att döda den, som skulle våga att trotsa detta förbud .och söka att intränga, så gjorde dock denna lag ett undantag för Miinnich, emedan just. en afdelning af hans eget regemente var beordrad till tjenstgöring vid det kejserliga palatset. Obehindrad, ej uppehållen af någon, inträdde derföre Miinnich uti furstinnan Anna Leopoldownas rum. Hon. väntade honom och åtföljde honom genast för att emottaga den hyllning som Mäinnich befallt sina officerare och soldater att egna henne. Med glödande ord skildrade hon för de lyssnande soldaterna all den orättvisa och alla de förolämpningar regenten tillfogat henne, hennes son kejsaren och hennes gemål. Med hvad rätt intager denne eländige, vanbördige Biron denna höga ställning, genom hvilken han herrskar öfver eder, mina älskade bröder och vänner! Mig, såsom salig kejsarinnan Annas systerdotter, såsom moder till den af Anna utvalde kejsar Ivan, mig ensam tillkommer regentskapet, och vid himlen, Jag