Aftonbladet – 2 januari 1855, sida 3

— Mer än en gång hafva vi af resande utländningar hört klagomål öfver den öginhet och bristande välvilja de under landresor i Sverge erfarit, isynnerhet på gästgifvaregårdar, som ligga i grannskapet af de större stö.s derna. Någon gång kunna dessa missförstånd hafva sin grund i bristande språkkännedom å de resandes sida, men ännu oftare synes ett verkligt begär att trakassera eller utpressa penningar hafva varit för banden. I den mån vårt fädernesland börjar mer och mer Lesökas af främlingar, blir det af allt större vigt att dylika olägenheter undanrödjas, och detta ken utan tvifvel ske genom en noga tillsyn å kronobetjeningens sida och dess allvarliga föreställningar till gästgifvare och deras betjening att gå främmande liksom inhemska resande med välvilja och tjenstaktighet tillhanda. Vi föranledas till dessa påminnelser af en till redaktionen insänd, på engelska språket författad artikel, hvilken vi här nedanföre i öfversättning meddela: Till Redaktionen äj Aftonbladet! Den 15 sistl. December passerade jag och vårt säl!skap Enköping på min resa till Stockbolm. Dagen förut hade mitt förbud beställt 7 bästar på Bästgifsaregården i nämnåe stad och den utsatta tiden var sl. 7 på morgonen. Det oaktadt blefro de beställda bästarne ej ispändå förr än klockan just slog 9, hvarigenom jag kom tvä timmar efter beställningen på alla åe följande gästgifraregärdarne. Hästarnes egare fordrade af mig väntpenningar för två timmar, hvilta jag erlade med den anmärkniogen. att jag trodde gästgifveriförordnvingen i Sverge ionehålla att skjutsande äro skyldige utan betslnivg under en timma afrakta den resandes ankomst. Jag tog mig fram så godt jag kunde frän den era gästgifvaregärden till den andra, ehuru jag hade att kämpa med många små obebag, tilldess jag slutligen hann till det sista hållet, Barkarby, dit vi anlände kl. på slaget 8, två timmar efter vär beställning, liksom vid de föregäende stationerna. En och en balf timma förgick innan man börjace föra fram bästsrne, men icke förr skedde detta sn man kom och sade mig att jag skulle betala 3 rår 24 sk. i värtpengar för 2 timmar och för bruket sf selar för de fyra hästarne vid packvagnen 8 sk. styctet, eller tillsammans 4 rår 24 sk., hvilka jag iögonblicket tog upp ur min ficka för att erlägga, hvilket de dock nekade att mottaga, förr än jag på samma göng betalade skjutskarlen frän Tibble, en mycket oSsvis person, samma summa för begagnandetaf bars selar från nämnde station, hvartill jag också samtyckte, och jag skulle gerna hafva betalt huru mycket som helst endast för att med mina små stackars bårn och derss moder Komma i väg till Stockbolma Men detta vägrades, och dessa obilliga menniskor tycktes dröja för att kunna finna nägot vidare att isxera mig för. Nu vär klockan 11, och hästarne voro redan färdigs, då jag begärde dagboken för att inskrifva mina 7 bästar, men denna förvägrsdes mige Klockan bade skridit fram mot balf 12, åå den förvt omtalade skjutskarlen från Tibble började rycka selarne af mina vagnsbästar, brytande och slitande sönpder hvarje bit, som ej var stark nog att motstå bsrs kraft, och bortförande hästarne, samt tagande med sig deras körsven. Jag begärde då en häst och släde för att afsända min betjent till Stockholm, hvilket jag också erhöll, och min broder och hr G. Thompsen fingo äfven med de två bagsgevagnarne ändtligen afresa kl. !7, öfver tolf om natten. Sedan jag sjelf mäst med möda släpa min vagn på ena sidan af gör3en, och först kl. 2 på morgonen lyckades det mig atterbälla rum öfver natten och nägon nödvändig föda. Följande dagen itervände mitt bad frän Stockholm och bragte mig det bistönd, att jag kl. 8 samma afton, efter 24 timmars uppehöll kunde afresa till Stockholm: Gaästgifvaren, i stallet att skydda mig från folkets förolämpningar, tycktes snarare nppmuntra dem att bereda mig allt slags obehag. Jag har att erkänna, att jag under större delen sf mina resor genom Sverge blifrit bemött med all yälsilja och tjenstaktighet. Jag anhåller att genom er spridda tidning få inför svenska allmänbeten framlägga: ofvanstående korta berättelse om det obehag jag baft det missödet att blifva underkastad i sjelfva bufrndstadens nära grannskap, i hopp att svenska allmänheters rättsinne skall uppresa sig mot hvarje såar behandling mot främlingar, som den jag fått erfara, och troende mig de:med göra en tjenst åt ländsmän och andra ntändske resande, hvilkas bristande bekantskap med svenska språket och svenska förhå!landen ofta gör dem svärigbet att kunna taga sig fram,