Aftonbladet – 2 januari 1855, sida 3

uppoffringar för spridandet af sin mästares skrifter och utbredandet af hans lärosatser, och om hon också icke ännu finner denna kärleksvärma fullt svarande mot sin fordran, omtalar hon dock med höga och såsom vi tro rättvisa loford vissa af den nya bekännelsens skoleoch välgörenhetsinrättningar. Det låter sig icke längre misskännas, att i vårt så kallade materialistiska tidehvarf, midt under det rastlösa sträfvandet efter det timligt nyttiga, föregå på andens område rörelser, som alltid måste väcka intresse, äfven om de ej alltid förmå att väcka sympatier. Det synes vara ett djupt behof hos samtiden att, på samma gång den med ohejdad nygirighet genomspanar alla naturens riken och gör dess dolda krafter tjenstbara åt de materiella bebofven, äfvenledes intränga djupare i den osynliga verld som omgifver oss och genomtränga sig med känslan af sitt sammanhang med denna och de varelser som utgöra den. Utan tvifvel är det ett sådant behof som i första rummet eggat till forskningarne i den svenska siarens mystiska skrifter. Men det har ej stannat vid försöken att tolka hans hemlighetsfulla motsvarighetslära eller utgrunda beskaffenheten af hans uppenbarelser från audeverlden. Man har äfven sökt att utsträcka den till det nu lefvande slägtet, och man har trott sig genom mesmerismen och dylika medel kunna intränga på ett område som hittills varit för menniskorna tillslutet. Författarinnan är synbarligen stark i sin tro på clairvoyancen och alla. de underbara saker som dermed stå i sammanhang, äfvensom hon är en afgjord anhängare af den homöopatiska läkarekonsten. Åt de dansande borden och de bultande andarne, rapping spirits, hvilket numera lyckligtvis redan glömda oväsende som bäst regerade under sednare delen af bennes. vistelse i England, har hon egnat mycken uppmärksamhet, och hon tycks deraf boppas på nya utvägar attträda i förbindelse med andeverlden, — en förhoppning som svårligen lärer vilja gå i fullbordan. Man må tänka om alla dessa åsigter hvad man behagar, och svårligen kunna vi föreställa oss att de i vårt fädernesland skola göra rätt många proselyter, men hvar och en som redligt söker sanningen har rätt till aktning och ä.ven till deltagande. Författarinnan är en sådan sanningssökande och bar derföre rätt till fördragsamhet af dem som icke kunna tänka lika med henne i det teoretiska. I den praktiska tillämpningen deraf skall hon utan allt tvifvel möta långt flera sympatier. Hon ör varm för allt kristligt, rent och godt; det går, så att säga, en äkta demokratisk åder genom hennes författarskap. Hon älskarsallt det materielt nyttiga, de tekniska uppSnningarne, det utbildade kommunikationsväsendet, med ett ord allt som skänker trefflad och behag åt det yttre lifvet, emedan hon med rätta tror, att ett större mått af detta lifvets goda genom dessa kan komma på hvarje menniskas lott, och med detsamma en förökad utsigt att kunna på odlingen sf sin andliga del och dess beredande för ett kommande lif använda den tid som man genom den materiella odlingens utveckling kan frånvinna släpet för det dagliga uppehället. Hon hatar flärden och den skärande olikheten i rikedomens fördelning, och svärmsr för den allmänna verldsfreden zåsom den enda möjligheten för en allmän lycka inom samhällena. Slutligen innehåller den Jilla boken, ehuru mera sparsamt, åtskilliga iakttalser i afseende på seder och umgängsförfällanden, hvilka, i förening med en god och ledig stil, göra dessa bref lättlästa och underhållande. Titelbladet och omslaget prydas af ett träsnitt, föreställande svenska Kyrkan i London, der Svedenborg är begrafven.