Aftonbladet – 2 januari 1855, sida 2

het, emedan man ej behöfde darra för honom. Medan hertigens hof var utmärkt praktfullt och lysande, stod prins Ulrichs och hans sons palats tomt och öde. Ingen fäste sig dervid, och likväl hade det varit värdt den största uppmärksamhet. Inom detta tysta palats tilldrog sig så mycket, som Biron,. för att få veta det, gerna hade betalt med millioner, ja, till och med ett furstedöme om så hade fordrats. Men ingen fann sig hågad att förråda någonting för regenten, utan allttillgick ganska tyst och försigtigt hos prinsen af Braunschweig och hans gemål. Det vary såsom sagdt är, just fyra veckor efter hertigens anträde till regeringen, då framför bakporten till hertiginnan Anna Leopoldownas palats en portchäs böll, buren af fyra lifegna, öfver hvilkas guldsmidda livreer hade lagt sig, liksom till skydd emot väderleken, ett temligen o.enomträngligt lager af smuts och damm. Afvenså praktfull och osnygg var portchäsen, hvars dörr betjeningen öppnade för att hjelpa sin åldrige herre vid urstigandet, Denne man, var en nervsvag, hostande gubbe, hvars lilla hopskrumpna figur, var höljd i en pels, som genom de här och der frånslitna styckena lät framlysa en smutsig, gråaktig underklädnad, som hade utseende af den största torftighet. Ingenting, ej en gång ansigtet och de torra magra händerna, som han räckte åt sina betjenter, voro rena, ingenting utmärkte honom, utom hans grå genomträngande ögon, med deras: stundom godmodiga, och stundom illpariga uttryck. Man hade kunnat taga denne gamle gubbe nästan för en tiggare, om ej på hans fingrar och halsduk: hade lyst brilljanter af högst ovanlig skönhet och värde; äfvensom man på portechäsen såg anbragt det grefliga ostermanska vapnet. . Gubben i den gamla smutsiga pelsen var grefve Osterman, den berömde