Aftonbladet – 2 januari 1855, sida 1

ste rättigheten till ryska tronen, ty hon var sin faders enda arfvinge? Huru, om man alltså gick och hälsade henne såsom czarinna? Men om-.man misstog sig, hvad då? — Hofvet och de store, såsom förut sagdt, bäfvade att göra ett misstag och valde derföre den kloka utvägen att hellre göra ingenting. De inneslöto sig i sina palatser och föregåfvo en djup sorg öfver den hädangångna czarinnan, som de väl hemligt men dock af hela deras själ hade hatat så länge hon lefde. Blott några få voro icke i ovisshet öfver den närmaste framtiden, och till dessa hörde framför allt fältmarskalken grefve Männich. Under det största delen sväfvaded en ängslig villrådighet var Minnich lugn; han visste hvad som komma skulle, emedan han sjelf bidragit dertill. Så,, sade han, med korslagda armar gående upp och ned i sitt skrifkabinett, så stå vi då slutligen vid våra önskningars mål, och den lysande klenod, hvarefter jag så länge sträfvat, skall nu ändtligen blifva min. — Ja, jag skall blifva detta lands Hherrskare; och bjudande med oinskränkt makt skall jag se millioner slafvar ligga för mina fötter, tigsahde om en blick, ett leende af mig! O buru herrligt är dock herrskareväldet! — Menp, fortfor :.han med rynkad panna; hvad båtar mig att vara herrskare, då jag likväl icke får bära herrskarenamnet; hvartill båtar det mig att regera, då man likväl offentligt hyllar en annan som regent! — Denna kärnas herrlighet skall blifva min, men skalet, — skalet lyster mig äfven! Dock nu icke dessa tankar, .icke nu då nödvändigheten fordrar att man visar ett gladt ansigte och alla tecken af tillfredsställelse. Äfven min tid skall komma, och när så blir, då skall äfven skälet så väl som kärnan tillhöra mig! — Men nu är tid att fara till hertigen af Kurland, jag vill vara