det vatt dristigt söka öfvertyga svenska sty .Jrelsen att. Napoleon hemligen föredrog furste: af Ponte Corvo framför dess medtäflare (der öppet af Napoleon förordade kotiungen ä Danmark) om arfvet af Carl XII:s spira, Berättelsen om detta i så många afseende märkvärdiga tronföljareval slutas med den ka rakteristiska anekdoten om den i prestestån: dets klubb om aftonen den 21 Augusti a Svea rikes då varande erkebiskop den smidiga och beqvämlighetsälskande Lindblomv proponerade skålen för den nye frälsaren, hvarvid prelaten vid erinran om det öfverdrifna i liknelsen, artigt tillade: den gamle icke förglömmandes,, och huru den således förbättrade erkebiskopliga skålen af de upprymda högvördiga fäderna dracks under allmän munterhet. Den nyvalde kronprinsens sista vistelse i Frankrike, hans afskedsbesök hos Napoleon, som hade karakteren af den fullkomlgaste hjertlighet, och hans resa genom Hamburg och danska staterna, hvarunder han mottog konungens af Preussen förslag till ett äktenskapsfördrag mellan den tioårige arfprinsen Oscar, vår nu regerande konung, och den sjuåriga preussiska prinsessan Alexandrina, erbjuda många intressanta biomständigheter. I Helsingör infann sig, bland andra svenskar, äfven erkebiskopen Lindblom för att mottaga hang öfvergång till den lutberska bekännelsen. Med sin ovanliga lätthet att tala, utbredde gig H. K. H. öfver religionen betraktad under alla synpunkter, äfven såsom politisk institution, hvarvid han småleende erinrade om Henrik IV:s bekanta yttrande, att en krona väl vore värd en messa,, hvarefter han tillade att han, som var uppfostrad i Calvins lära, under sina fälttåg i Tyskland och sitt sammanträffande med dess teologer, lärt sig väl känna de båda lärosystemerna och att han föredrog den lutherska bekännelsen, hvilken han icke allenast för egen del af samvetspligt tillegnat sig, utan hvilken han äfven någon tid tillbaka hade ansett nyttigt att införa i Frankrike,, ehuru kejsaren tänkte annorlunda och föredrog att afsluta ett konkordat med påfven. Vid skildringen af Carl Johans första uppträdande i Sverge har hr Bergman så mycket som möjligt sökt att sätta sig in i den höga personens tankegång, och har deri lyckats till en grad, att man stundom, såsom vid referatet af landtmarskalken Flemings uppvaktning hos prinsen på Drottningholm och dennes förtrytelse öfver Flemings tal, hvari han tyckte sig finna allt för mycket blommor strödda åt minnet af Carl August, skulle tro berättelsen vara nedskrifven under Carl Johans eget diktamen. Det är måhända af denna omständighet som åtskilliga lära hafva dragit den slutsatsen, att fortsättningen af detta arbete skulle väsentligen komma att upptaga Carl Johans egna åsigter af tidsomständigheter, personer och förhållanden, och bedömas just ur den synpunkt under hvilken han af lätt begripliga skäl ville att de skulle betraktas. Vi betvifla tillvaron af en sådan afsigt, så mycket mer som utgifvaren i det föregående temligen skarpt framhåller den stora vigt den nyvalde tronföljaren redan från början fästade vid det Mörnerska anbudet af Sverges krona och den skarpa accent han lägger på några af bearbetningarne i samma syfte. Det sätt hvarpå atgifvaren i en följande del kommer att behandla 1812 års politik och dermed sammanhängande omständigheter, skall utan tvifvel söra det klart, huruvida en sådan afsigt funnits eller icke, och derföre afvaktas äfven fortsättningen af arbetet med någon mnyfikennet utöfver det allmänna intresse som hr Bergman förstått att fästa vid sitt stora litterära företag.