Aftonbladet – 30 december 1854, sida 3

all del, ty doktorn påstår att det ej är en minut att förlora. Den gamle advokaten såg på Octavia, och båda följde flickan utan att förstå hvad man kunde vilja dem. Hon ledsagade dem längst in i en korridor, öppnade en dörr och införde dem uti cit sängrum, hvarest de omsorgsfullt tilislutna gardinerna endast läto ett svagt ljus intränga. Vid yttersta kanten af en stor sparlakanssäng såg man en hvit skepnad sanslös utsträckt; längre bort sågz en man stående m:d pannan stödd emot sängsstolpen vid hufvudgärden. Herr Garain och Öctavia närmade sig utan att i början tydligt kunna urskilja föremålen; men då de kommit närmare, stannade de båda med ett utrop... I den döende qvinnan hade den gamle advokaten igenkännt Inez Cordova, under det hans dotter igenkände Henrik i den fremling som dolde sitt ansigte. Den döende öppnade sina ögon, hon ryste, och en flygtig rodnad öfverfor hennes ansigte. Octavia hade stannat på några stegs afstånd från sängen; hon vinkade åt henne att närma sig. Kompb, sade hon med matt röst, det är himlen som fört er hit. .. Och då den urga qvinnan ännu förblef på samma plats, darrande, o-äker, återtog Incz med mera liflighet: Hvad har ni väl att frukta? Ser 1i ej att allt är slut för mig? Ack, Gud har straffat mig, rättvist straffat mig! Då jag ryckte Henrik från er, frågade jag ej det minsta ef. ter hans lycka, eller er; jag tänkte blott på min egen... och den lycka jag väntade kom ej... och jag har slutligen insett att man måste kunna försaka sällheten för att förtjena den... att böjelse utan uppoffrande tillgitvenhet är en tortyr, ej en rikedom ... allt. detta har jag bittert lärt mig inse, men alltför sent; jag förstår det likväl nu.