ni beredde mig? är det jag som har sökt befria mig derifrån ? Men . .. ni bar dragit fördel deraf? tillade Inez och betraktade honom forskande. Om så skulle vara, min fru, har ni ej berättigat mig dertill genom ert afägsnande? Tror ni då att man godtyckligt kan befria sig från eller återrycka till sig en make, göra denne till en lekboll för sina dåraktiga öfverspända ideer, återge en man friheten för att sedan återfordra den af honom... utan att en gång fråga efter om han ännu eger denna sin frihet? Hvad säger nil utropade Inez alldeles utom sig. Jag säger, upprepade Henrik med förtviflan, vatt ni sjelf iaktagit alla försigtighetsmått för bedraga mig i afseende på ert öde, jag säger att jag återkommit till Frankrike, som jag trodde, med rättighet att bestämma öfver mitt hjerta, öfver mitt namn, och att jag var för ung för att döma mig till ett långt lifs enklingsstånd . .. — Gud!... sluta... Nå välj! — Nå väll jag är... jag är omgift. Inez uppgaf ett förfärligt rop och reste sig ögonblickligen. I hennes mest smärtsamma slutsatser hade dock ej hennes inbillning fört henne ända till en sådan förmodan. Snart likväl hemtade hon sig från sia nedslagenhet för att med denna passionens vilda hänförelse, som ej ser något mer än sitt eget intresse, försvara sina rättigheter. Hvad anginge väl henne detta andra giftermål, som en villfarelse kunde ursäkta? Det kunde dock aldrig bli gällande emot hennes. Henrik tillhörde henne, och ingen kunde hädanefter skilja honom från henne! Mot hans förnuftsskäl, hans böner, hans tårar, satte hon blott sin blinda, okufiiga vilja. Helt och hållet hänförd af sin otyglade lidelse, sade hon sig heldre vilja se Henrik olycklig vid sin sida än lycklig vid en annans; att ingenting kunde förmå henne att mera skiljas från honom; att