Aftonbladet – 30 december 1854, sida 2

Då hans blickar mötte herr Garains, usträckte denne sina armar och tryckte Darvigre en lång stund till sitt bröst. O, tack, tack min far! stammade Henrik alldeles utom sig; ni åtminstone misskänner mig ej; ni har då insett att min villfarelse ej var ett brott.n Nej, svarade advokaten sorgset, bmen en olycka, ack, min Gud! En ohjelplig olycka ! Hvad säger ni? Allt är förbi för oss Henrik, sanningen är lagd i dagen, och den manar dig tll nya pligter. Jag känner blott en, utropade den unge mannen, den att förblifva er son! Och denna qvinna, deuna qvinna hvars rättigheter äro äldre ! Välan, vi skola fly henne; jag skall resa härifrån med er dotter; vi skola gå att uppsöka åt oss, längt härifrån, en tillflyktsort hvarest ingen skall känna de band jag undflyr. P Men dig skola de tynga, du skall föra med dig hvarhelst du färdas medvetandet af att det finnes till i verlden en varelse hvilken har rätt till ditt beskydd och som du öfverger, en varelse åt hvilken du lofvat din kärlek och som du beröfvar denna kärlek! Om ej Damoclessvärdet skall våra öfver ditt hufvud, skall det vara i ditt hjerta, ty du skall fördöma dig sjelf. Hittills då du icke kännt förhållandet har din sällhet varit oskyldig; hädanefter skulle den bli brottslig. Det vill säga, att jag skall uppoffra mig för band dem jag afskyr!s utropade Henrik alldeles utom sig; nej, hoppas det ej! Nej, jag skall aldrig förmås att utbyta sällheten af en delad böjelse emot det förflutnas alltförväl kända qval. Jag vill ej veta af denna döda som uppstiger från grafven för att beröfva mig mitt lugn, all min lycka ! Jag förnekar henne, jag känner henne ej mera! Herr Garain ville svara, men Henrik hörde honom ej mera. Öfverlemnande sig helt och hållet åt sin förtviflan, fortfor han att anklaga menniskorna och Försynen, ända till dess, öfverväldigad