Aftonbladet – 30 december 1854, sida 2

kallsinnighet som illa dolde hans otålighet, men småningom tycktes han börja taga del i berättelsen ; vid nägra detaljer hade han till och med darrat häftigt. Lutad intill hr Garain, lyssnade han med stigande förvirring, och vid spanjorskans namn reste han sig hastigt och uppgaf ett rop. Hvad står på? Hvad fattas dig? frågade nr Garain häpen. Inez Cordova! återtog den unge mannen, lämtande; ni har sagt Inez Cordova? Ja, så kallade hon sig. Och ni har sett henne?... Här för en stund sedan. Lefvande?, Hon sjelf gaf mig dessa papper. Darviere bemägtigade sig papperen som den vamle visade på; han genombiäddrade dem ned darrande hand, varseblef ett papper med icra spanska stämplar och sjönk tillbaka i stolen med ett utrop så förtvifladt, att herr Garain kände sitt hjerta isas. Han ryckte nu ill sig papperet; det var ett giftermålskonrakt deri man läste Inez Cordovas och Henik Darvigres namns. . Det inträdde ett ögonblicks tystnad under vilken de båda männen gutto stumma midtemot hvarandra liksom träffade af ett åskslag. Den gamle advokaten återkom först till sig sjelf, töcknet som en stund förmörkat hans förstånd skingrade sig hastigt och han insåg nu allt. Bannlyst från fädernejorden hade Henrik Dsrvidre i Spanien träffats af en epidemi som kort tid förut bärjat Barcelona. Döende och öfvergifven, hade han den qvinna att tacka för sitt lif som han sedan af erkänsla gifte sig med och som han sedermera förlorade. Henrik sjelf hade anförtrott Octavias far allt letta, likväl ej omständligt; ty som den gamle såg att dessa minnen från det förflutna tyngde närdt på den unge mannens sinne, hade han undvikit att alltförmycket vidröra dem. Idag var allt förklaradt. Henrik hade trott Inez d och co gång åter fri hade han ingått en ay förbindelse.