Aftonbladet – 30 december 1854, sida 1

ett småleende; han uppmuntrade henne med några vänliga ord, och sedan han lofvat att ännu samma afton genomgå de papper hon lemnat honom, ledsagade han henne genom trädgården till hennes bostad. Dagen nalkades sitt slut; den nedgående solens sista strålar glindrade på fönsterrutorna och liksom bredde ett gyllne nät öfver afvenbokshäckarne. En frisk vind smög sig bland hyacinter och narcissor; de skakades af det lätta vidrörandet och spredo sin ljufva doft i rymden. Förledd af aftonens milda förtrollning återvände herr Garain med långsamma steg och kom, utan att tänka derpå, till Jlindalleen, hans vanliga promenadplats. Då han nådde dess slut träffade ett högt, men ljuft skratt hans öra, och han upplyfte hufvudet. I samma ögonblick framskymtade en lekande skugga från häcken som afstängde allen, och Garain slöt i sin famn Octavia, som der med sin man inväntat honom. Han tillbjöd dem hvardera sin arm och de fortsatte tillsammans promenaden under lindarne. Den unga hustrun framställde till fadrens pröfning en af dessa vigtiga smekmånadstvister, alltid framkastade, aldrig afgjorda. Frågan var nu om att veta, hvilken vid en skiljsmessa hade svåraste profvet att bestå, den som reste eller den som stannade qvar, Denna domstolsfråga i kärleksväg, omtvistad allvarligen af de båda makarne och ej mindre allvarligen åhörd af den gamle advokaten, uppehöll dem ända till nattens inbrott, utan att de kunde komma till något utslag i saken. Hr Garain utlät sig att skälet för ett bestämdt ajgörande ej blef honom rätt klart och han begärde derför åtta dagars u pskof med domen. Octavia gjorde en åtbörd af låtsadt missnöje. Det är ju detsamma som en vägran att befatta sig med ämnet!, utropade hon; rätten måste fälla sitt utslag. Det åligger rätten att denna afton pröfva en allvarsammare sak, invände hr Garain småleende.n Åh! säg snarare att domaren låtit förleda