Aftonbladet – 30 december 1854, sida 1

tvenne år, begrafven i ett kloster, och försö att anse sig som död för verlden. Fåfänga bemödanden! Under askan glödde ännu alltid samma flamma. Då hon insåg att hon ej längre kunde försaka, lemnade hon hastigt sin sjelfvalda graf och gick ombord för att återresa till Spanien. Men den hon derlemnat fanns der ej mera. Ursinnig i hans förföljande hade hon under ett helt års tid sökt hans spår från Tajo till Pyreneerna och ifrån Alperna till Adriatiska hafvet; slutligen hade hon funnit och följt dem ända till Rhenfloden. Den man hon sökte var i Frankrike, hon var säker derpå; det berodde nu blott på att kunna upptäcka honom, och det var derför hon kom att anropa herr Garains hjelp. Hon medbragte alla handlingar som kunde underlätta denna efterforskning, såsom bevis på sanningen i hennes berättelse. Den gamle advokaten, rörd till tårar, lofvade att hjelpa henne. Denna qvinnas böjelse hade något innerligt rörande till och med i sin öfverJrift. Då han såg henne åldrad af så mycket lidande, tänkte han på sin dotter; han tänkte att äfven hon möjligen kunde blifvit ett offer för en obotlig passion och fått lida dess marter; uppskakad vid denna förmodan, tog han den fremmande qvinnans hand med ett nästan faderligt deltagande. Lugna er, senora, sade han mildt; med Guds hjelp, vill jag hoppas, skola vi nog återfinna den som ni aldrig hade bordt lemna. Men på det att denna återförening må bli en oblandad fröjd, måste ni återvända till honom, lugnare, mera öfverseende. Den käasla, som, i stället att bereda en annans sället, stör den, är ej en helig känsla. Stilla den feber som sjuder inom er, tag med tacksamhet emot hvad Försynen ger er och begär ej derutöfver. Ett hjerta som aldrig får nog är ett otacksamt hjerta.n Ack, jag förstår er, jag förstår er! utropade spanjorskan och tryckte varmt advokatens händer. Hans lycka först, min lycka sedan.n Herr Garain gaf sitt bifall tillkänna med