Aftonbladet – 30 december 1854, sida 1

kastet märkte man en lidelsefull qvinna utan styrka att bekämpa sin egen häftighet. Efter en kort tystnad såg hon sin blifvande sakförare forskande i ansigtet, liksom hade hon velat läsa i hans hjertas innersta, och började derpå en berättelse ömsom på franska och ömsom på spanska, så att herr Garain i början ej förstod ett ord af bvad bon ville säga; småningom kunde hon dock göra sig mera begriplig derigenom att hon tydligare uttalade orden och sökte förklara dem med tecken, Omsider, medelst frågor och ansträngning att förstå, lyckades det den gamle advokaten att fatta en del af berättelsen och sedan gissade han sig till resten. Senorans bikt var en sorglig och romantisk skildring. Dåraktigt förälskad i en ung man, som händelsen och sjudom fört i hennes mors hus, hade hon förmått honom till äktenskapsförbund, slutet ej af böjelse å hans sida men af erkänsla. Följderna af denna oförsigtiga förening blefvo hvad man kunde vänta. Inez oförnuftiga kärlek kunde ej nöja sig med den unga mannens lugna vänskap; hennes stormande känslor hade småningom öfvergått till klagan eller svartsjnkans raseri; slutligen, då hon insåg att hon ej längre kunde uthärda dessa ständigt ökade qval, beslöt hon att göra ett slut på deras olyckliga förening. Ett bref skrifvet till den man hvars öde omständigheterna sammanlänkat med hennes, förkunnade honom att ban vore fri; och då det sista bandet således var brutet, hade den olyckliga unga qvinnan flytt från sitt hem, fast besluten att begagna det första möjliga tillfälle som bjöds henne att sluta sitt eländiga lif. Men oaktadt all den sinnesförvirring, som styrde hennes handlingar, återhöll dock kärleken till lifvet henne från ett sådant steg. I det ögonblick hon stod beredd att öfverstiga tröskeln till en okänd verld, hade modet svikit henne, och hon hade föredragit landsflykt för döden. Sedermera hade hon rest till spanska kolanierna med några gudfruktiga qvinnor, hvilka tagit vård om henne; der hade hon förblifvit