Aftonbladet – 27 december 1854, sida 2

svarare af österrikiska regeringens beteende. Det kunde icke nekas att österrikiska regeingen uraktlåtit mycket som man af henne väntat, men klandret derför kunde icke träffa len britiska styrelsen. Det står icke i denna styrelses makt att gifva föreskrifter åt en sjelfständig stat såsom Österrike, eller tvinga lensamma att när som helst förklara krig emot en mäktig fiende, som uppställt en stor ruppstyrka vid en obeskyddad gräns. Hvad yeträffar den hjelp man väntat från Österrikes sida vid Krim-expeditionens företagande, så hade österrikiska regeringen då erbudit Raglan och S:t Arnaud att gemensamt med dem operera i Donaufurstendömena. Lord Raglan svarade derpå, att en expedition mot Sebastopol tillämnades, hvarpå österrikiska regeringen, under erkännande af de allierades fulla rätt att använda sina trupper på hvad sätt de behagade, förklarade att detta beslut förindrade dess ställning och att, då Österrike nu icke kunde räkna på de franska och engelska truppernas bistånd, det icke förmådde på egen hand upptaga striden mot Ryssland, isynnerhet i ett ögonblick då man icke kunde fullständigt räkna på Preussens neutralitet. Österrikiska regeringen beslöt derpå att föröka sina trupper och uppställa en armåkår i Siebenbirgen, hvarigenom ryssarne nödsakades att utrymma furstendömena. — Det hinder Österrike sedermera, tvärt emot sina åtagna förbindelser, lagt i vägen för Omer Paschas rörelser i furstendömena, hade wienerkabinettet förklarat hafva skett i strid med de för generalerna utfärdade instruktioner, hvarföre ock, vid underrättelsen derom, nya befallningar dem genast tillsändes, hvarefter tillsattes en kommission att afgöra sådana frågor, och hvilken kommission uti den nya traktaten blifvit bibehållen. Regeringens förslag om värfvandet af en 15,000 man stark fremlings-legion mötte i båda husen en häftig opposition. I öfverhuset bekämpades förslaget af lord Ellenborough, som fann det kränkande för den britiska nationaläran att anlita fremlingar vid försvaret af Storbritanniens intresseri, liksom han trodde att man ej kunde sätta det förtroende : till ett regemente fremlingar som till en engelsk kår, och ofta kan ett helt fältslag bero derpå om ett enda regemente viker eller håller stånd. Vore deremot meningen att med dessa fremlingar ersätta milisen inom landet, skulle det kunna hända, om t. ex. oroligheter på något ställe utbröte, att fremlingar komme att bekämpa britiska medborgare, något som det britiska folket aldrig skulle tillåta. I afseende på denna sista förklaring genmälde regeringens medlemmar, att meningen ingalunda var att med de fremmande trupperna ersätta milisen, utan skulle de blott för en kort tid föras till England att öfvas och derefter genast sändag till krigsskådeplatsen. Samma dag den österrikiska traktaten framlades förekom dessutom i båda husen förslaget om ett tacksägelsevotum till de förbundna härarne och flottorna. I underhuset framställdes förslaget af lord John Russell och mottogs med entusiastiskt bifall. Uti sitt tal erinrade Russell om lord Raglans lysande bana och om den engelsk-franska härens ära. Stormande bifallsrop afbröto honom vid hvarje mening. Då han med mycken rörelse talade om slagtningarne vid Alma, Balaklava och Inkerman, omnämnde han äfven huru de ryska soldaterna kallblodizt dödat sårade engelsmän, hvilket uppväckte en storm af förbittring. Lorden yttrade bland annat: Alla de berättelser vi erhällit från dem som del tagit i den sista slagtningen, öfverensstämma deri, att så snart de allierades officerare och soldater blefvo liggande särade på slagfältet, togo ryssarne dem icke till fånga utan dödade dem genast. Lord Raglan och general Canrobert ansägo sig icke böra lemna oanmärkt en så omensklig och ifrån bruket uti nyare tiders krigföring i så hög grad afvikande praxis. Lord Raglan befallde, att nödiga bevis skulle genom generalauditören på stället upptagas. Tjugufyra personer betygade sig nu ha varit ögonvittnen till dessa bar bariska handlingar, hvilka de förklarade ha i någre fall blifvit föröfvade på de ryska officerarnes uppmaning. Den förbundna härens bhefälhafvare skickade derpå en parlamentär till furst Menschikoff för ati göra honom föreställningar angående detta förbållande, och för honom tillkännagifva, ati de voro öfvertygade att sådana barbariska bandlingar blifvit föröfvade i strid mot hans befallningar, hvadan de väntade att han skulle tillgripa stränga ätgärder för at framdeles förebygga sådana grymheter. Jag önskade kunna säga, att den ryska befälbafvarens svar hade uttryckt den afsky som man kunde vänta af en officer i hans ställnig. Han yttrade att det ingalunda var brukligt i ryska armåen att vägra pardon, mer att hans trupper förmodligen varit förbittrade genom den omständigheten, att de allierade plundrat en kyrka. Ryssarne påstå att en af deras kyrkor blifvit tagen i besittning och plundrad; men äfven om detta vore händelsen, ursäktar det icke ett sådant barbari, och jag mäste tillstå, att den ryska öfverbefålhafvarens svar icke länder honom till heder. Vi veta alla på hvilket humant sätt fransmän och engelsmän behandlade hvarandra i sista kriget på Pyreneiska halfön, så att de till och med, för att undvika onödig blodsutgjutelse, ömsesidigt varnade de framskjutna fältvakterna, så snart en af de bäda härarne ämnade i massa sätta sig i rörelse. Sädan är praxis bland ci viliserade nationer, och man hade bordt hoppas att uti nittonde seklet ett krig aldrig skulle blifvit fördt annorlunda än i denna anda. Men det gör mig ondt att ifrågavarande omständighet ädagalägger, att om än icke de ryska officerarne anbefallt sitt folk att icke gifva någon pardon och öm än Rysslands store suverän icke gillar ett sådant barbari, ryssarnes anda dock är sådan, att om det skulle lyckas Ryssland att ernå väldet öfver en stor del af Europa, skulle det, i stället att befordra civilisationen, blott förstöra fredens konster och till och med fördystra krigets konster. Jag hoppas derföre, vore det ock blott af denna anledning, att Englands och Frankrikes sak måtte segra, ty jag tror att denna seger är förbunden med civilisationens beständ, mensklighetens framsteg och den sanna religiositetens anda. Män, hvilka blifvit uppretade genom fanatism, säsom vi veta att förhällandet var med ryssarne före slaget vid Inkerman, äro, om än uppfordrade att gripa till vapen i den kristna religionens namn, dock färdiga att begå bandlingar som kränka bäde menskligheten och religionen., Disraeli understödde förslaget med af tårar hämmad röst; hans tal mottogs med stort bifall. Äfven lord Hotham och hr Layard understödde förslaget, hvarvid den sednare emellertid beskyllde amiral Dundas för oskicklighet och förklarade sig beredd att bestyrka sitt påstående med de depescher regeringen mottagit. Efter denna episod antogs förslaget med acklamation. I öfverhuset var det hertigen af Newcastle som föreslog samma tacksägelsevotum. Lord AA ba