Aftonbladet – 27 december 1854, sida 1

melser och dessa ordalag bestyrka i alla afseenden de uppgifter vi förut offentliggjort i detta hänseende, och göra ännu mer oförklarliga de vanställande framställningar, som blifvit gjorda på ett håll (lord J. Russell i underhuset), hvarifrån man skulle bafva väntat en riktigare uppfattning af dess innehåll. Vi hafva alltigenom framställt detta fördrag snarare sågom en på förhand uppgjord öfverenskommelse än såsom en defmitiv. förbindelse till skyddsoch anfallsförbund. En sådan förbindelse var äfven svårligen att förvänta, då icke krig ännu blifvit förklaradt mellan Österrike och Ryssland. Men fördraget har en klar och tydlig bestämmelse för detta fall; det uttrycker samstämmigheten af de tre makternas politik, som skall tryggas genom den fullkomliga föreningen af deras bemödanden till dess målet för deras förening är fullständigt uppnådt, och det bestämmer tidpunkten till slutet af dot innevsrande året, då de altierade skola öfverenskomma om kraftiga medel för dess ernående. Ar det möjligt att med någor grad af sundt förnuft e!ler ärlighet påstå, att en sto.makt frivilligt ingår sådana förbindelser endast för att åter draga sig tillbaka från deras uppfyllande? Kan någonting vara mer förvändt än att engelsmän eller en engelsk minister hviska Österrike i öronen genom hvilka medel det ännu vidare kan eludera förbindelser, hvilka det är vårt likasåväl som Österrikes eget intresse att i alla afseenden göra kraftiga och bindande? Är det ej klart att tillvaron af ett sådant förbund som detta mellan Österrike och de vestra krigförande makterna måste af Ryssland betraktas såsom en yttring af de mest fiendtliga afsigter, och att, om czaren icke besvarat det med ett omedelbart afbrytande af de diplomatiska förbindelserna och en krigsförklaring, ban endast tillbakahålles utaf känslan af den förfärliga öfvermakt han bragt i harnesk emot sig? Hvad, med ett ord, skulle vi hafva känt och beslutat, om, i stället att sluta ett dylikt fördrag med oss mot Ryssland, Österrike eller Preussen hade slutit ett lika beskaffadt med Ryssland mot oss? Skulle vi ej i ögonbiicket betrakta ett sådant fördrag såsom en offoch defensiv-traktat med fienden, såsom en bandling af fiendtlighet, och låta värt svar blifva derefter? Dessa och många andra dylika grunder måste öfvertyga verlden att detta fördrag är ett förbund för krigiska syften, endast beroende af ett enda vilkor, nemligen Rysslands fullständiga ingående på de af Ve tre makterna uppställda vilkoren, och det innan årets slut; och med Nikolai närvarande sinnesförfattning och krigiska ställning, hålla vi det för i högsta grad otroligt att ban går in på dessa vilkor. Fördraget är en högtidlig förklaring, att det mäktiga inflytande som Ryssland så länge utöfvat öfver hofvet i Wien sett sitt slut, och att Tysklands rätt till oberoende vunnit seger. Det är en uppfordran till allt nationelt i Tyskland att sluta sig till den rättvisa saken, och det förkunnas äfven Preussen, i ett språk som icke kan missförstås, att tvetydighetens tid är snart ute, och att Preussen antingen måste afsöndra sig från det öfriga Europa eller också medverka till det gemensamma ändamålet. Dessa stora politiska följder, hvilka snart nog skola låta förnimma sig öfver hela Europas längd och bredd, då det blifvit bekant på hvilka vilkor Österrike slutit sig till de vestra makterna, äro af ännu större vigt än den hjelp Frankrike och England af denna händelse kunna vinna i deras militöriska operationer... Deras ärmåer skola fortgå på den ärofulla bana de börjat, och behöfva ingen hjelp för att vinna målet; men deras diplomati har gjort ett storverk af lika stor vigt för Europa, om den har skakat Rysslands öfvermakt i Tyskland och lagt grunden till ett fast förbund mellan Österrike och vestmakterna.,