Aftonbladet – 23 december 1854, sida 2

tade han sig med brickan mot den honom anvisade trappan. Inom en sekund var han uppför den, gick sedan igenom flera gångar, kom till stora förstugan, der han skulle ringa på kammartjenaren, upplyfte, styrd af slumpen, det första broderade dörrförhänge, sor föll honom i ögonen, och befann sig ansigte mot ansigte med ministern, som nyss slutat skrifva ett bref. Denne, som vände sig om vid bullret, dröjde ett ögonblick med pennan i vädret vid åsynen af den okände, som stod der med förskräckt min och utan livrå inför honom. Hvad vill detta säga? frågade kardinalen temligen förvånad och med det italienska uttal han aldrig kunde bortlägga. Hvad ärnar ni göra här? hvad vill ni?, Det är då hans eminens!, utropade Noiraud och släppte handlöst brickan på ministerns bord. Ah! nu är Jag Gudskelof räddad! God deg, guffar min.p Kardinalen tog förskräckt några steg till baka och sökte klocksnöret. Ni känner inte igen mig? fortfor den unge handtverkaren skrattande; det begrips lätt; jag var ju bara 14 dagar gammal, när ni sist såg mig, det var 1625. . Huru, 16251 upprepade Mazarin, som började tro att han hade att göra med en som sluppit ut från dårhuset; hvad har ni att säga, och hvem är ni? Ni har då inte gissat? återtog Julius och slog tillsammans händerna; jag är mor Noirauds son.a Kardinalen syntes icke bland sina minnen, Mor Noiraud från Grenoble,, åter:og Juljus, en krämerska, hos hvilken ni bodde då ni var kapten, och hvars son ni bir till dopet.n Forts. följer.