Aftonbladet – 22 december 1854, sida 5

As RR EIN trampa, bildad af grus från samma fjell, — de haf, som förena sig omkring oss, — den friska nordsn, som liktidigt rullar ned på ena och andra sidan om fjellet — våra gemensamma höga anor — vära urgamla fosterbrödralag — våra samfällda bragder från hedenhös — vära samfälda bidrag till den vesteuro peiska bildningen, allt bevisar ovedersägligt att vi äro och skola vara bröder, att vi äro laga berättigade samarfvingar i bildningens rike, att vi äro laga förpligtade samvärdare af dess östanoch vestanfjelis liggande fält. Icke lossas broderskapets heliga band deraf, att den ene brodren är äldre än den andre, att den enes hog leker åt annat häll än den andres, att den enes själs och kroppsförmögenheter äro olika den andres, icke deraf att den ene genomlefvat olika skiften mot den andre, att den ene derunder fätt olika lefnadsvanor mot den andre. Vär Geijer har till och med lärt oss: litet gnabb ibland skadar ej ett grand sjelfva äkta makarne emellan. Vi veta ju ock alla, att denna mängfald i enheten. dessa oändliga formvexlingar af urbilden just utgöra häfstängerna för familj ns menskliga utveckling genom ömsesidig väckelse, rättelse, täflan och utväxling i kärlekens endrägt. Mine herrar och bröder! På en af de alltför fåtaliga och längsamma vägarne öfver fjellen hafva 2:ne Norska embetsbröder hitkommit just i föreningsvärf af den högsta vigt. — De gästa oss i dag — och jag beklagar, att jag i visst hänseende mås e kalla detta gästande en högtid, ty att bröder gästa hos bröder borde vara hvardagslag, men jag vill hoppas att värt hvardagslag inom kort på detta sätt mät? blifva högtidligt. Förenom oss nu att välkomna dessa våra bröder med en skål för det käraste — för deras hem -deres Norgev — med allt hvad dem der är dyrbart — en skäl för Guds välsignelse åt allt det ädia arbetet vestanfjells — en skäl för ädel täflan östan och vestanfjells att fylla broderskapets heliga pligt a! trogen samvård om vår jord, våra minnen och vår framtid. Denna skål besvarades af generalkirurgen Hei-erg på följande sätt: Hr Medicinalraad Berg har havt den Godhed at udbrioge en Skaal for Norge og for Foreningen. De hervereude Leger have ligesom det hele svenske Folk ganske nylig teet Nordmseadenes Tanker om og Föleiser for Foreningen sta tydeligt udtale, at jeg efter saa kort Tids Forlöb ikke kan tillade mig at trette mine Herrer med nogen Gjentagelse deraf, Det maa imidlertid vrere mig tilladt at forsikkre, at alt hvad der den 4:de November blev sagt om vor Henrgivenhed for Brödrefolket, fandt dyb Gjenklang Hos enhver Nordmand, som med nogen Kundskab om Foreningens sände Vxesen formaaer at bedömme dens Verd for Udviklingen af vore saavel ydre som indre Forholde. Ligesom det unge Norge i de hidtil gode Dage altid har anseet det for en ZEre og en Lykke at vare forenet med det gamle og trofaste Sverige, saaledes vil Folket ogsaa, om Dagene nu skulde blive onde, ganske vist forstaae at vurdere den store Ex der at kjempe Side om Side med de vidt berömte gossar blårv. I det jeg derfor paa mine Landsmends og egre Vegne takker for den udbragte Skaal, maa det veere mig tilladt at bede tömt et Önskets Beger for ds fortsatte Udvikling af alt hvad der i nogen Henseende kan tjene Sverige til Held og Lykke. Derefter föreslogos flera skålar: af professor Huss: för norska läkarekåren, hvilken skål! besvarades af kårläkaren de Besche; af prof. Santesson: för en lifligare andlig vexelverkan, en vidgad litterär och vetenskaplig förbindelse mellan brödrafolken; af prof. Anders Retzius: för Norges häfder och häfdeforskare; samt slutligen af professor Loven: för Norges naturforskare. Dr Cederschöld deklamerade följande af honom författade verser: Fur skön är icke krigarns lott, Ty ur hvart sär i strid han fått Uppspirar ju en lager! För äran ingen gräns han vet, Han drömmer om odödiighet, Då blodigt svärd han drager. Högt prisar verlden hjeltens mod, Och när han, stäockt med bröders blod, I mordisk lusta rasar, Då, för hvart lif han släcker ut, Ett jubel höjs, som -ej tar: slut, Fast: menskligheten fasar. Men säg: hvem är som blickar har För honom, som står ensam qvar Bland lefvande och döda? Hvem ser p5 läkaren, som går Dit någon suck hans öra når Från hjertan, som förblöda ? Hans rykte far ej verlden kring, Hans namn är blott ett ringa ting, Som inga vingar bära; Men blicken, som hans öga nått, Den varma tryckning handen fått Ar nog för läkarns ära. Så tänken säkert J också: Hvad vore krigaren ändå, Hans segerbulletiner, Om icke läkarns sköna kall Försoning bjöd vid städers fall, Bland rykande ruiner? Men sprider stridens låga sig Till norden ock; om blodigt krig Skall Skandias kust föröda; Om Svensk och Norrman skall uppstå Att barbariets hydra slå, Om deras blod skall flöda. Då ega de likväl en tröst: De ha en vän vid såradt bröst, En vän, som icke sviker, Som hämmar deras ädla blod, Som lifvar deras sjunkna mod, Och ej för faran viker. Kanhända skolen också J En gång den trogne vännen bli, Som lindrar krigarns smärta; Då vet jag, att ej nägot land, Kan visa mera trofast hand Än er, ej bätire hjerta. Och om J kommen någon gång Till sagans land, derfrän en sång I hörden om nSven Dufvar; O! värden väl vår fallne vän, Han m.ssledd är, och tänker än Blott dö för egen tufva. Ja! skola nordens kämpar slåss Med Jejonmod, så låtom oss Fvarana eit löfte gifva: Att vän och ovän, lika godt, Vär kärlek ge i rågadt mått, Hur än vår lön må blifva, Li Bildande konst. HI. Lust för nya monumenter och vandalism mot gamla. : — Stockholms Storkyrka. — Heda kyrka. — Föri slag till en förening för bevarande af konstmin-: nesmörken. — En dylik förening i Christiania. — De fornnordiska träkyrkorna. — Borgunds kyrka hotad af förstöring. I