Aftonbladet – 22 december 1854, sida 5

PORR KATENTETAA PTE SN TRONEN DE IRA TNE ARTE: nesvårdar förstörda. Flera personer, som tillfälligtvis kommit att se det sätt, hvarpå arvetet utfördes, ha för oss uttalat sin afsky öfverden barbariska råhet hvarmed qvarlefvorna af utmärkte och välförtjente svenske män behandlades. Bland dessa rubbade och oskärade grifter bör i första rummet nämnas reformatorn Olai Petri, hvars grafvård med den derpå inhuggna uppslagna boken nu försvunnit. Man vet, huru mycken vigt våra förfäder fästade dervid, att deras stoft skulle vara fredadt. Kyrkornas egendomar ha ofta tillkommit genom donationer för detta ändamål. Man läser på Helmfeldts epitafium i Storkyrkan, att han och :hans bustru begära intet annat, än att deras stoft må få hvila i freds. Hans graf lärer också denna gång icke blifvit rubbad e:ler förstörd; men deremot har vandalismen vändt sig mot qvarl:fvorna och minnesvårdarne af åtskilliga andra män, som utan tvifvel hyst samma önskan ; vi nämna bland dessa blott Adler Salvius, den store statsmannen, som åt Storkyrkan har skänkt dess dyrbara af silfver och ebenholtz i Augsburg för ett värde af 80,000 rår förfärdigade altartafla och den berömde Ehrenstrahl, hvars gigantiska tafla Yttersta domen hörer till Storkyrkans märkvärdigheter. En enskild person, mll Gjörwell, en ätt ling af den om svensk litteratur och forskning så högt förtjente bibliotekarien, lärer förliden sommar tagit teckningar af åtskilliga bland de monumenter, som nu blifvit förstörda; hon har sedermera aflidit, och vi ha oss icke bekant, om hennes teckningar finnas i behåll, i hvilket fall säkerligen kongl. biblioteket, hvars styrelse visar sig ganska nitisk då fråga är att från förgängelsen rädda dylika saker, skall söka tillegna sig desamma. Det är deremot icke kändt, att K. WitterhetsI tiistorieoch Antiqvitetsakademien, som dock I: är satt att vaka öfver de historiska minnesvårdarnes helgd, gjort någonting för attförekomma förödelsen eller för minnesvårdarnes) iftecknande. Stockholms Storkyrka har förut varit underkastad många vandaliseringar, den största mot midten af förra århundradet, då det göriska tornet och sträfpelarnes spiror nedbrötos, det stora korfönstret igenmurades o. s8. v. Det är bedröfligt att dylika åtgöranden fortsättas i vår tid, då man skulle kunna föreställa sig att större konsthistoriska insigter och sundare åsigter skulle göra sig gällande hos den bildade allmänheten och framför allt hos dem, som i detta hänseende utöfva ett större inflytande. Emellertid har man äfven I i den nyaste tiden alltför många exempel på huru konstmonumenter, som ha historisk betydelse, eller kunna lemna bidrag till vårl konsthistoria, lemnas utan aktecch vård. Huru mången gammal märklig målning har icke bb:fvit öfverkalkad eller bortvrärt såsom onyttigt skräp, huru många gamla:vördnadsbjudande och i architektoniskt hänseende märkvärdiga kyrkor ha icke blifvit onödigtvis nedrifna, för att lemna rum för nya, till stilen platta och andelösa och till konstruktionen jemmerliga byggnader! Det är derföre glädjande att kunna nämna, att ett dylikt monument af fornsvensk architektur nyligen blifvit åtminstone tills vidare räddadt från förstörelsen. Heda kyrka i Östergötland icke långt från Omberg är en af de äldsta kyrkor i vårt land, uppförd af tälgsten med en högst egendomlig anordning och struktur. Den är sannolikt byggd af någon andlig byggmästare från det närbelägna Alvastra kloster och är af så mycket större märklighet. som den i flera hänseenden belyser och förklarar de ännu qvarstående ruinerna af nämnda kloster. Dot har redan länge varit fråga om att rifva denna kyrka för att uppföra nägon dylik som de närgräneande moderna salonglika kyrkorna. Enligt enskilda underrättelser från orten skall man dock nu ha beslutat att låta den gamla helgedomen få stå qvar och endast företaga en utbyggnad å densamma; vi önska att detta måtte ske på ett konstförståndigt sätt, så att den nya tillsatsen har-! monierar med det gamla hela. Det skulle måhända icke vara utan sin nytta om här i Stockholm kunde bildas en förening för svenska historiska och konstmo-c numenters bevarande. Den skule kunna göra mycket gagn, om den till och med endast inskränkte sig till ett slags fiskalisk verk-, samhet, offentligen åklagade alla vandaliska tilltag eller, genom att i tid draga åsyftade förstöringsförsök inför offentligheten, lade hinder i vögen för desamma. Genom att i enl: särskild periodisk skrift eller i lösa häften offentliggöra sina förhandlingar och de upplys-. ningar, som till densamma inkomme, skulle den kunna utöfva ett icke obetydligt inflytande och bidraga till en bättre kännedom om J: och större aktning för våra gamla minnes-s märken. I Norge har en dylik enskild förening för norska minnesmärkens bevarande verkat myci ket godt; den har räddat och äfven låtit re-ls staurera många forntidsmonumenter och ut-4c gifvit flera värderika arbeten. Sednast har denna förening börjat utgifvandet af ett större planchverk: Mindesmierker af Middelalderens Kunst i Norge,. Det helt nyligen utkomna första bäftet innehåller två vackra litografier, framställande Hedals kyrka i Val-: ders. Det finnes som bekant i Norge åtskilliga 1 träkyrkor, som äro ofantligt gamla och i konsthistoriskt hänseende märkvärdigare än ! några andra forntidsbyggnader i norden. Del äro af intresse icke blott för Norge, utan äfven för oss, emedan vi uti dem se spår afl; tornnordisk byggnadskonst; ty om de ätven i sin hufvudsakliga anordning synas bära vittne: om ett inflytande af vesterlandets fornkrist-! liga stil, så finner man dock i detaljerna och