Aftonbladet – 21 december 1854, sida 1

rummet vårt öra åt de tyska tidningarne, åt depescher och bref som skickas oss från Tyskland. Vi erhålla på detta sött, uti denna gärskilda angelägenhet, hvad vi alltid hafva erhållit, nemligen ett större eller mindre duns kel rörande rätta förhållandet. En mängd olika uttolkningar komma för våra öron, och åtskilligt folk slutar med det hvarmed de borde börja, nemligen att taga sitt eget sunda förstånd till råds. Ur denna synpunkt förefaller det mig att man kunde säga såhär: Hvad kan under närvarande förhållanden ett fördrag mellan Österrike å ena sidan samt Frankrike och England å den andra — hvad kan ett sådant fördrag hafva att betyda, om det ej, under vilkor som sökas, det vill säga problemets obekanta termer, är ett skyddsoch anfallsfördrag. Med hvilket diplomatiskt synglas skulle Österrike hafva upptickt möjligheten att göra ett vidare steg, som närmade det till vestmakterna, utan att på samma gång blifva deras bunds: förvandt för anfall som försvar, och antagom ati det utfunnit denna nya ställning midt emellan. är det sannolikt att Frankrike och England skulle hafva samtyckt till en dylik halfhet? Skulle vår minister i Wien, hrBourqueney, hafva blifvit utnämnd till kommendör af hederslegionen, endast för det han haft den äran att underteckna ett fördrag, som ännu ytterligare skulle lemna Österrike frihet att handla på sitt eget vis, d. v. 8. göra som en man hvilken, då han såg två andra slåss under ett träd, skulle klättra upp i trädet och hålla sig fast vid dess grenar, för att, allt efter som striden utfölle, med hela sin tyngd slå ned pö den ene eller den andre ef kämparne. Det är icke troligt. Det nya fördraget är således både för anfall och försvar; men på hvilka vilkor ? Några personer anse dezsa vilkor ligga mycket djupt, ja så djupt, att de under vissa möjligheter gå ut på Polens återupprött Ilse och med det samma på omskapningen af Europas karta. Väl vore om de hade ett sådant djup, eller snarare en sådan skön enkelhet, men det synes mig att ingenting i Österrikes föregående politiska handlingar ger skäl att tillägga det ett så rent och besglutsamt handlingssätt. Det är oändligt mycket mer sannolikt att det nya fördraget icke gör ut från det europeiska status quo. TLemnande denna stora synpunkt åsido och slutande från det föregående till det efterföljande, har man till en början skäl att antaga, att dessa vilkor hafva en förberedande karakter, eller med andra ord att de äro förbalande — ingenting är mer likt Österrike — förhalande i den racning, att Wienerkabinettet ännu vill underhandla och notvexla med Ryssland, ställa till detta rike ännu en sista eller näst sista uppfordring, eller inbjudning, allt efter zom man behagar. Hvarifrån utgår denna uppfordring eller inbjudning? Från de fyra garantierna? Nej, emedan Preussen dertill ansluter sig. Alltså från en utveckling af de fyra garantierna, och hvart skall detta i sådant fall leda? Gad vet. Sanningen i allt detta epringer i ögonen, och det är denna: I grunden, och huru dess ord än må falla, skall Ryssland aldrig antaga något som till intetgör dess öfvervälde i Svarta hafvet och dess möjligheter att engång bemäktiga sig sig Turkiet, och om man underhandlar med Ryssland annat än på dessa grunder, så måste man åter börja striden med Ryssland. Det är detta som faller i ögonen. Det är Europas sak att besluta sig derefter. 4. H.