Aftonbladet – 20 december 1854, sida 1

Bildande konst. IL. I Carl Johans staty har konstnären slutligen gett oss en respresentant af den nyaste tiden, af dess krigsoch stormperiod. Man torde också bland hufvudfigurerna i det stora hjelteepos, som upprullades under ett fjerdedels århundrade, kunna upptäcka få, som i samma grad som Carl Johan lämpa sig för en på en gång ädel och karakteristisk framställning af den plastiska konsten. Utomordentligt väl har konstnären lyckats uti det lif och uttryck han gett åt sjelfva figuren. Det är varmt lif, det är talande rörelse i denna gestalt, men denna rörlighet hålles dock inom den plastiska skönhetens gräns; öfver det ädla anletet sväfvar en fläkt af den olympiska ro, som utmärker den grekiska skönhetsverldens idealgestalter, men utan att dock göra något intrång på likheten och det individuella lifvets friska uttryck. En stor svårighet har mött konstnären i afseende på den olämpliga, ur rent konstnärlig synpunkt betraktadt till en del verkligen osköna och filiströsa drägten. Det är sannt att man numera vid monumentalbilder fordrar historisk sanning i hela den yttre skepnaden; men denna fordran har en gräns utstakad af konstskönhetens lagar. Det finnes vissa drägter eller särskilda partier af sådana, som aldrig kunna lämpa sig för plastisk behandling och till dessa hörer utan tvifvel den stora trekantiga hatten. Oaktadt vi ännu alltsomoftast ha tillfälle att se den begagnas, så kunna vi juicke undgå att finna den vederstygglig och vanställande: För kommande generationer skall denna besynnerliga hufvudbonad bli lika löjlig, som den yfviga allongeperuken, hvilken icke heller synnerligen egnar sig för ett plastiskt monument. Uti ifrågavarande fall var användandet af denna missprydnad ett så mycket större fel, som den alldeles döljer den Cesaries,, den rika lockprydnad, som bidrog att ge ett majestätiskt, uttryck åt Carl Johans hufvud; den har icke heller på något sätt identifierat sig med hans yttre personlighet och förvärfvat sig något slags verldshistorisk märklighet såsom Napoleons och Fredrik den endes trekantiga hattar, hvilka dock äfven voro af annan form och långt mindre dimensioner. Man bör icke invända, att konstnären icke haft fria händer i detta hänseende, utan varit bunden af bestämda instruktioner ; man torde erinra sig huru föga Gustaf den tredje kunde förmå Sergel att ge konstens värdighet till spillo för den tidens konvenans och hofetikett, och huru tvärt och bestämdt samme store bildhuggare nekade att itföra en bild af hertig Carl med en ful och vanställande hårklädsel. Hästen är onekligen mycket vacker; hvarje parti af densamma är utarbetadt med den största delikatess; det är formfulländning och sprittande lif i hvarje lem; en och annan torde dock mena, att hela figuren icke i sin hållning har en fullt motsvarande ädelhet och kraft, att den lifsfond och den kräftansträngning som märkas i de särskilda delarne, icke ge ett deremot i det hela svarande resultat, att den minutiösa utarbetningen af detaljerna, t, ex. på hufvudet, stundom synes gå nästan