för flångt, och i förening med hästens vridning, dess lystrande, dess utan någon rimlig motivering alltför högt upplyftade sans, ge det hela någon liten anstrykning a: Koketteri, som icke rätt väl låter förena sig med den sannt monumentala stilen o. s.v. Idetta hänseende måste dock naturligtvis meningarne vara mycket delade, och vi låta för vår del gerna dervid bero; det skulle bli alltför vidlyftigt för en tidningsartikel att undersöka i hvilken mån de sistnämnda åsigterna kunna ha något skäl för sig. Någonting, hvarom deremot nästan alla äro fullkomligt ense, är olämpligheten af den fotställning som Birger Jarls stod erhållit. Det har på den sista tiden blifvit ett verkligt mode hos oss att uppställa statyer och bilder så högt, att man ej kan se dem eller åtminstone ser dem ur oriktig synpunkt. Tegnerstoden i Lund är uppställd på en så hög piedestal, att den synvinkel, som derigenom uppkommer blir för konstverket högst ofördelaktig. Förlidne sommar upprestes vid Haga ett monument öfver prins Gustaf; den aflidne furstens bröstbild var ganska vacker och: liknande, men den uppsattes så högt, att ansigtet, som betraktas nedifrån, blir vanställdt och likheten icke mera skönjes. Nu har man uppställt Birger Jarl så som meningen vore, att denna vackra staty icke skulle ses, som skulle den icke uthärda granskningen af en på närmare håll betraktande blick. Måhända är denna mani en imitation, som i någon mån kan erinra om Kellgrens verser: Pope puckelryggig var, Homer och Milton blinda, Att deras likar bli godt folk! hvad tarfvas mer, Än sätta puckeln på och ögonen förbinda ? Den store Schinkel i Berlin höll nemligen mycket af höga piedestaler, då han, ehuru omfattande hans konstnärsblick var, dock företrädesvis betraktade alla konstmonumenter ur den architektoniska synpunkten; derigenom fick verkligen i Berlin, till följd af Schinkels stora inflytande, på högre ort den grundsatsen insteg i afseende på offentliga plastiska monumenter, att de skulle bringas så högt som möjligt i luften,. De konstnärer, som varit sysselsatta med utförandet af de herrliga marmorgrupperna på slottsbryggan i Berlin, till hvilka Schinkel gaf ideen, ha högligen beslagat att det icke varit dem möjligt att utverka en minskning af de 133, fot höga fotställningarne, som äro i hög grad hinderliga för effekten af sjelfva konstverken. Man må icke i ett fall som detta tala om den höga Vendömekolonnen och dylika, der sjelfva kolonnen utgör monumentet, hufvudsaken, och den på dess topp stående statyen endast utgör ett dekoratift parti at densamma. Så kan förhållandet icke vara här; dertill är statyen alltför ansenlig och kolonnen alltför oansenlig och ful. Olämpligheten afatt göra kolonner, som äro architektoniska lemmar och först få sin rätta betydelse genom ett horizontelt öfverlag, till bärare af statyer, visar sig bäst deraf att man sett sig tvungen att ge kolonnen en klumpig och tung form; med sitt proportionsvis korta, massiva skaft och skaftringen, som ger ett utseende som skulle kolonnen vara af ett mjukt ämne och genom tyngden ha pressats ihop på midten, samt den utomordentligt tunga kapitelen, får den ett särdeles dystert uttryck. Vi ha sett ett blad liksom halfofficielt förklara, att kolonnen vore byzantinsk, emedan denna byggnadsstil på Birgers tid var den rådande. Detta beror utan tvifvel jå något misstag; den verkliga byzantinska stilen hade sitt hem i Konstantinopel och sträckte sitt inflytande i någon större mån endast till några italienska städer, förnämligast Ravenna samt några kyrkobyggnader vid Rhen under carolingiska tiden. Den byggnadsstil, som utvecklade sig i vesterlandet från 9d:e till 12:te århundradet, var väsentligen grundad på den gamla romaniskt fornkristliga stilen, och den företer en ganska rik omvexling af kolonnoch kapitelformer; för öfrigt hade just vid Birgers tid det germaniska eller götiska elementet börjat bana sig väg inom architekturen; just på 1200-talet börjades byggnaden af många bland de stora götiska katedralerna och spetsbågsstilens tidiga inträde i norden bevisas blandannat af Trondhjems berrliga domkyrka, som till en del anlades mot slutet af 1100-talet, till en del under Birgers tid och som ännu i sitt förfall öfverträffar nordens alla medeltidsbyggnader: Vare nu härmed huru som helst, det vissa är att den vackra Birger-Jarls-stoden är placerad på ett högst ofördelaktigt sätt. Den står på en sluttande, sned och oliksidig plan, der man icke kan finna en punkt, som för ögat verkligen framställer sig. såsom medelpunkt. Och i stället:för att den gamla väldiga nordmanagestalten bort stå på en. fast och trygg grund, harmonierande med det säkra, granitfasta i hans eget väsende, har han nu blitvit envoltigör, som för de förbigående synes vingla och vackla hit och dit mot de omgifvande husen. Det synes hos oss för ögonblicket vara en tid för statyer. Trenne ha nyligen blifvit resta; Berzelii och Linnås minnesstoder skola snart resas, och nu framkommer man med ett splitter nytt förslag om ett monument öfver Sten Sture den äldre på Brunkebergstorg. Vianse sjelfva iden ganska god och vacker, men finna deremot ingen anledning att underskrifva det projekt en annan tidning framkastat i afseMånads-uppgift öfver Riksbankens och dess I