a nn ee nn — om, återkom Adelaide oupphörligt till samma ämne; hon använde efterhängsenhet, böner, stränghet, smekniagar; intet bjelpte. Hon sammankallade då familjerådet, hvarvid hvarken hotelser eller befallningar sparades. Förgäfves grät Therese, förgäfves bönföll hon, hennes tårar uppmjukade ej dessa förtorkade hjertan; de behandlade henne som ett envist och otacksamt barn; hon befalltes att genast rätta sig efter sin förträffliga stjufmors önskvingar, hvilken behagat föreslå henne en så lysande affär. Slutligen förklarade man henne att faniljen ej ämnade rygga tillbaka för något medel att besegra hennes oförlåtliga envishet och dumma motstånd. Då erinrade sig Therese att hennes döende far nästan anförtrott henne åt min vård, hon teväpnade sig med mod, och i sina egna ögon rättfärdigad genom den hotande farans storbet, kom hon, på sjelfva den d g då kortraktet skulle undertecknas, för att anropa mitt beskydd. Jag tryckte min kusins händer i mina. Steckars lilla kusin, hvilken olycka att ej er smak öfverensstämmer med er stjufmors! Hon betraktade mig med en sorgsen och förvånad blick; jag tyckte mig nästan se en tår på hennes kind, Äfven ni, skall ni likeom de andra anklaga mig för otacksamhet mot denna qvinna? — rÅnnars skulle jag ju ej behöfva se er darra ef köld i detta nakna och fuktiga rum. Therese kastade nu för första gårgen ögonen omkring sig. Huru, min kusin, ni är då verkligen i en så olycklig beläg. nhet? Välan! sade hon lifvad, kan jag ej lida detsamma som ni, ty jag har beslutat att ej återvända till min stjufmor innan hon för alltid uppgifver sitt afskyvärda förslag. Hvad behöfver jag? Ett