och historien vittnar, att fanatismen icke ens skydde de lömskaste mordförsök mot Gustaf Adolfs person. Uti en uppsats om sitt skådespel Regina von Emmeritz yttrar Topelius fullkomligt träffande om denna tidpunkt: Verkligheten sjelf var i detta ögonblick den rikaste dram. Här kämpade stora andliga krafter i och vid sidan af stora materiella massor, arm mot arm och bröst mot bröst; jublet och faran, triumfen och nederlaget, trotset, förtviflan, fanatismen, hämnden, makten, äran — alla dessa starka häfstänger för menskliga handlingar voro i rörelse och kämpade sina strider 1 städer, hyddor och slott. Diktens svaga hand behöfde endast samla dessa strålar i en brännpunkt, gjuta deri en gnista af kärlekens brand, och bildeu var färdig. Den sålunda rådande religiösa fanatismen har författaren förkroppsligat i Regina von Emmeritz person. Sina fäders tro varmt tillgifven, har Regina fallit i händerna på jesuiterna, här representerade af pater Hieronymus, som beslutat för sina mörka syften begagna hennes religiösa ifver och svärmiska karakter. Gustaf Adolf anrycker med svenska hären mot slottet Emmeritz, och slottets fall anses oundvikligt; Hieronymus sätter i Reginas hand en med krusifixet prydd dolk och tager af henne en ed att hon skall sätta en gräns för kättarens segerlopp, rädda sitt fädernesland och den sanna tron. Gustaf Adolf, med svenskar och finnar, kommer; Emmeritz murar ramla, Regina höjer sin dolk, färdig att stöta till; men kärlekens makt förlamar hennes arm. En strid följer mellan denna makt och de af hatet alstrade villorna; och kärleken går segrande ur striden, om den än icke förmår fullkomligt skingra villornas töcken. Sådana äro i korthet grundlinierna till denna bild, som ostridligen är en skapelse af utmärkt skönhet. Kring densamma gruppera sig de rent historiska tilldragelserna och personerna. I förgrunden träder Gustaf Adolfs bild. Omisskännelig är den känsla af vördnad och bäfvan hvarmed författaren frambesvurit Gustaf Adolfs skugga. Ganska ofta har han begagnat konungens kända uttryck, sådana historien bevarat dem, och hans teckning eger verkligen höghet och majestät, i många delar jull historisk sanning. Ogilla måste man likväl att han tilldelar Gustaf Adolf den vidtsväfvande äregirighet, från hvilken den nyare vistorieforskningen just frikallat honom, 1 det Jen ganska ovedersägligen ådagalagt att denna uregisighet är en saga, uppdiktad af motstånJdarne för att göra hans afsigter misstänkta. icke heller har författaren aktat för rof att ;å bekostnad af den historiska sanningen göra ett offer åt sin exceptionella ställning i poliiiskt hänseende, då han låter Gustaf Adolf iör den vexande moskovitiska makten uttala en vördnad, hvartill intet spår förefinnes i den -ljupa misstro hvarmed hans klarseende öga öliekade mot öster. Mindre tillräkna vi hoom på det hela inflätandet af den utom handingen stående episoden om det ryska sändesudet; detta var måhända ett vilkor för hans arbetes framträdande inför hans landsmän. Sjelfva Runeberg har ju besjungit Kulneft vland hbjeltarne från Finlands sista strid, sannolikt af samma anledning. Konungens uppfattning af sin höga sändning i Jjusets och samvetsfrihetens tjenst hörer deremot till skådespelets glanspunkter. Hans sanna gudesfruktan, hans lefva de förtröstan, äro äfven med full trohet återgifna, liksom hans för hvarje fruktan och tvekan fremmande bhjeltemod och hans lifliga, stundom häftiga och öfversvallande sinne. De öfriga nordiska hjeltegestalter, som i stycket framträda, äro med rask och krafifull hand tecknade. Man anmärker endast eu benägenhet hos författaren att åt finnarne rera uteslutande tilldela allt det ädla; ssnnt ridderliga, medan de lätta skuggorna af ett fritt och något öfverdådigt f.ltlif, en nigot käck stortalighet, komma på svenskarnes del eusamt. På samma sätt få ätven finnar: e alltid stå främst i konungens förtroende, Sannt är att Gustaf Adolf skattade högt sitt finska rytteri, men då man vet hvad värde han satte på det gula regementet, det blå regementet m. fl. svenska kårer, är man kiappast berättigad att låta konungen söga: Der muren finnes svag, försät befaras kan, Ställ finnarne på post, som förr Di varit van.s Det är öga ädelt detta författarens försök att upphöja egna landsmän på deras fordna vapenbröders bekostnad. Svenskarne ha aldrig nekat beundran och rättvisa åt sönerna af — de tusen sjöars land, Der sång och trohet byggt. Fursten af Emmeritz, Reginas far, är en I alla afseenden förträffligt hållen karakter. Han är herelig denna gubbe i sin ridderligbet, : sin fosterlandskärlek, i sin fade. sömhet, i sin höga uppfattning af gästfrihetens pligter, i sin svärmiska, men på kärlek, ej på hat hvilande hängifvenhet för sin religion. Hans motsats, jesuiten Hieronymus, är v. cknad: med stor konst, men vi lemna derhän om bilden kan anses fullt natursann. En kraftfull, slug, förslagen man, klart medveten om papismens verldsliga syften och nog skurk för att begagna de svartaste medel för deras. befrämjande, lifvas han dock af ett fanatiskt nit, som låter honom drömma om martyrkronan. Äfven hos hans redskap, Dorthe, Reginas amma, framträder ej rätt klart hved som är hyckleri eller fanatism. Raden af styckets något framstående bilder afslutas genom Kätchen, Reginas kammartärna. Glad och naiv, barnslig och yr, synes