för brådtora i min vrede mot stolar, och att det möjligtvis vore lyckan sont nu kom. Jag såg en ung flicka inträda; det var min kusin. Ni här, Therese, utropade jag. Ni har ju sagt mig, kusin, att er tillgifvenhet aldrig skulle svika mig. Jag bebötver ett stöd, jag kommer till er. Ack min stackars Therese, af denna verldens goda återstår mig endast lifvet, om jag kan kalla det så, men det tillhör er att besluta deröfver. Då började min kusin en berättelse som visade mig att hennes olycka ehuru nyare dock ej var mindre bitter än min. Adelaide hade i början ganska moderligt utöfvat det förmynderskap hon åtagit sig. Utan att vara öm hade hon visat sig artig, och för det materiella !ifvets behof hade hou i alla hänseenden sörjt. Denna ovanliga stjufmors oegennytta och ädelmod kunde ej nog lofordas af familjen hvilken endast bestod af aflägsna slägtingar hvaraf ej en enda bifallit att åtaga sig den faderoch moderlösa. Men Adelaides uppförande var ej annat än en skicklig spekulation. Ibland de personer hon emottog hos sig var även en gammal mas, rik på pengar och anspråk, hvilken hon ezaade särskild uppmärksamhet. Ingen dag isrgick att bon ej för Therese uppräkaade denna gubbes hela meritlista; han hette Vauginet. Slutiigen förkunnade hon att denna utmärkta personlighet oaktadt sin stora rikedom värdigats kasta sina blickar på den stackars faderoch moderlösa, samt att han brann af begär att ligga sitt hjerta, sin hand och sina millioner för hennes fötter. Therese, hvars poetiska inbillning aldrig smyckat kärleken med snöhvita lockar besvarade detta första förslag med ett kort och godt nej. Men långt ifrån att bry sig der