Aftonbladet – 19 december 1854, sida 6

rdr 19 sk. 10 rst. Då denma slutsumma jemföres med sitt ursprungliga kapital, nemligen ärets samtliga delegares oafkortade behällningar vid årets början (enligt afräkningsböckerna) 49495,131 rdr; befinnes den medelräntefot, efter hvilken delegarnes räntevinst för året kall beräknas, vara 5,965 proc., således nägot mer än 6t proc. med bevillningsafdrag, en följd deraf, at äfven under detta år direktionen lyckats hålla anstal tens medel utlånta mot 6 procents ränta, dels medoch dels utan bevillningsafdrag, och att hr grosshandlaren Frestadius med fortfarande välvilja medgifvit anstalten att, mot tillgodonjutande af fulla 6 proc. ränta, hos honom successift i jemna 100 rdr bko deponera inflytande medel, till dess de hunnit utlånas. Att förenämnda medelräntefot är något lägre än den i sjelfva verket något omåttliga för året 1852, kommer sig till en god del deraf, att åtskilliga af de inkomster för året, som enligt direktionens ofvannämnda beslut numera ingå till reservfonden, ännu i 1852 års räkenskaper tillerkändes delegarnes besparingsfond till uppdeloiog; vidare deraf att organisationsoch förvaltningskostnaderna under äret varit nägot högre än 1852, och slutligen deraf, att fulla 6 proc. under detta år erhållits å en mindre del af de utiånta medlen än under 1832. Som nu — enligt kongl. resol. den 10 Febr. 1852 — delegare, intill det kalenderär, under hvars förlopp han fyller 6 är, har af denna anstalt :alldeles samma fördelar som af en vanlig sparbank med lika hög räntefot; så följer af det ofvansagda, :att hvarje sådan minderårig delegares behållning .under året tillvuxit med i det närmaste 6 proc. Bland dessa minderåriga delegare hafva — säsom ofvan är nämndt —under ärets lopp fem afiidit; och äro, till följe af förenämnde kongl. resol., deras rattsinhehafvare berättigade att när som helst i anstalten. lyfta deras efterilemnade behällningar med ränta till: årets slut. Hvad åter beträffar de icke-minderåriga delegarne, så hafva de vid ärets slut qvarlefvandes behällningar uoder året vuxit ej allenast med pyssnämnda 5,965 proceat, utan äfven med arf efter de under året aflidne ibland dem och med afgilterna (premierna) af dem, som förbebållit sig återbetalning. af insatta medel, i båndeise af förtida dödsfall. Når denna blifvit uppdelad på de vid ärets slut !efvande delegarne, och deras andelar deraf tillagda deras respektive räntevinster; sä har resultatet blifvit, att totala vinsten (ränteoch arfsvinsten) inom de särskilda älderssällskaperna icke minderåriga delegare utgjort, der den varit minst, 6,14 proc. och der den varit stö.st, 6,93 (således i det närmaste 7) procent af delegarnes behållningar ) vid årets början. Rättigheten (enligt reglementets 2) att årligen uttaga ränvteoch arfsvinsten för det föregäende äret, har för år 1852 blifvit begagnadaf allenast en delägare. Beloppet var 35;55-rdr-på ett insatt kapital af 500 rår. Förenämnde resultater bära ett ojäfaktigt vittnesbörd om denna förträffliga anstalts forifarande framgång. Nägot annat bevis derför är visserligen icke af nöden. Men då man, när fråga är om en ränteförsäkriogsanstalt, ogerva saknar svar på det spörsmålet: huru bar den efektivas ränteoch -arfsvinsten för äret motsvarat den i anstaltens tabeller på förband beräknade sannolika? så, och ehuruväl — som bekant är — den här ifrågavarande anstalten ingalunda säsom de hittills vanliga ränteförsäkringsansialterna, har sitt forifarande bestånd betingadt af det vilkoret, att den effekuva vinsten icke fortfarande är den-på förhand beräknade underlägsen, kunna revisorerna icke underlåta att här särskildt omnämna det förhållandet, att, eburuaväl — såsom af det ofvannämnda kan inses — det egentliga arfvet efter under året aflidne delegare icke utgör mer än cirka 36 rdr, ändock, till följe af den höga räntefoten, den efektiva ränteoch arfsvinsten för året med mer än 200 rdr öfverstiger den i tabellerna, som åtjölja reglementet, äjven med förutsättning af 5 procents ränta beräknade sannolika, Slutligen må det tillätas revisorerna att vid detta tillfälle i korthet omnäroana ett direktionsbeslut, som, ehuru under innevarande år — och såiedes efter revisionsårets utgäng — fattadt, är af beskaffenhet att böra, så fort som möjligt, komma till allmänhetens kännedom, nemligen: Då reglementet icke hindrar att för annan person insätta medel under förbehåll, sä betydligt inskränkande för dennes dispositionsrätt öfver de insatta medlen, att han svårligen kunde finna sig huzad att på sådana vilkor sjelf fortsätta insåttningarne och säledes i sjelfva verket skulle tvärtom finna sig derigenom utestängd från anstalten, derest det icke vore honom tillätet att, om ock under annan nummer, sjelf öppna nytt conto för sig med anstalten; sä, och då verkligen redan ätminstone en händelse af denna art inträftat, andra skäl att förbigä, har direktionen — i nära Öfverensstämmelse med hvad redan 1851 års revisurer hade tagit sig friheten föreslå — beslutat, att hädanefter det må tiliåtas delegare att, om han önskar göra insättningar för kapitalsamling till olika tider, hafva flera försäkringsböcker hvar och en under sin särskilda nummer, för detta ändamål, dock att sådan tillåtelse icke meddelas utan efter direkiionens pröfning af de. omständigheter som dertill föranleda, och för öfrigt under iakttagande af stadgandet i reglemeniets 4, att för samma delegare icke under äret insättas mera än 500 rår för det nämnda ändamålet. ) Behällniogar, nemligen afkortade med återbetalningspremien för dem, som gjort förbehållet om återbetalning. Kort sagdt: återbeialvingspremierna hafva för de delegare, som betingat sig återbetalning, haft detinflytande, att deras oafkortade bebällnirgar under året vuxit med 4!V, å 5,7 procent, då deremot öfriga delogares vexit med 6,14 å 6,93 procent. Ait enbvar, som förbehällit sig återbetalning, eger rätt utt när som belst äterkalla detta förbebåll och derigenom för framtiden blifva delaktig af den oförminskade ränteoch arfsvinsten, är bekant af reglementets 13.