Aftonbladet – 16 december 1854, sida 2

fila af denna olycka, att hon yrar; jag ruktar för hennes förnuft. Lyckligtvis är den nervösa krisen öfverstånden. Jag hoppas att grefvinnan skall slumra och i morgon å:erse vi hvarandra; hon berättar oss då kanske något mera förnuftigt. Emellertid vill jag i korthet nämna hvad hon, afbruten af snyftningar och tårar, uppgifvit för oss: RpKoappt hade Constantin och Sofia inkommit i deras sängkammare, förrän ett lätt buller förmådde dem att vända hufvudet åt trädgården. Det ena gallret öppnades, som om det varit fördt af en osynlig hand. Emellertid blåste det icke och månen kastade sitt försilfrade sken in i rummet. De sågo en stor hvit massa nalkas gallret; ett spöke som tycktes ha kommit på en sky eller en af månens strå.ar. Vid denna syn uppgaf Constantin ett rop af förskräckelse. Ven unga frun gömde ansigtet i sina händer. Hon hörde då en sasning liksom af en slunga och straxt derpå fallet af en kropp. ÄAngesten, som var starkare än förskräckelsen, förmådde henne att se upp, och hon såg sin man streta under spökets fötter. Obegripligt nog uppgaf han intet ljud; denna förfärliga kamp var stum. Slutligen försäkrar Sofia — hvilken galenskap! — försäkrar hon sig hafva sett en qvinna, som tryckte sig intill jernstängerna med en konvulsivisk styrka och slungade brinnande ögonkast under den svarta slöjan, som till hälften betäckte hennes ansigte, blekt som döden. Sofia ville ropa, men hennes röst, sade hon, dog bort istrupen liksom under en dröm. Hon blef vanmäktig. Efter få minuter kom hon sig åter och kunde ropa. Jag har sagt er huru jag fann rummet vid min ankomst. Ingenting der röjde ett våldsamt inbrott. Gallerstängerna sutto fullkomligt på sin plats; fönsterna voro öppna, det är sannt, men fruntimren försäkrade mig att