Aftonbladet – 16 december 1854, sida 1

min pop, som icke var mycket pirum men muntrare än vanligt. Han njöt af allt, som icke förminskade hans munterhet. Hans skratt var så fritt, at: jag af godt hjerta kanske alltförmycket tillskref min oskicklighet den otur jag hade. Uppmuntrad af framgången, fortsatte han. Hans skämt flöt som en ström på franssylvansk latin. I början fällde jag blott några ord, liksom man kastar små stickor i en brasa för att lifva upp den; men till slut blef jag i min ordning lifligare och hoppade öfver de första svårigheterna samt svarade med en latin, sådan man ej ens finner den i Molieres komedier. Det var en konversation som till och med kunnat bota en hypokondrist. Denna intressanta konversation, som förlorade sig bland tjugo andra på hvarjehanda språk, fransyska, grekiska, wallachiska och tyska, afbröts af höga rop som tycktes komma från brudparets rum, Öfverraskningen förmådde oss att skynda dit. Man måste pass: ra flera rum, alla upptagna och tillåsta. Man förlorade mycken tid i mörkret och förvirringen. Det var ett oväsen, så att man kunde komma vilse. Om icke ropen, som vi hörde allt starkare, hade gjort oss kalla af fasa, hade detta skådespel varit mycket löjligt: alla dessa qvinnor och alla dessa karlar springande oklädda om hvarandra hit och dit såsom höns. Theodor, som drefs af sin vänskap och fruktade att komma för sent för att förekomma eller reparera en olycka, trängde genom denna hop, som skrek 1 alla tonarter, utan att veta rätt hvarföre. Sofia var angripen af häftiga konvulsioner, och doktorn ansträngde sig att hjelpa henne. Constantin, hvars ansigte jag ännu icke kunde se, låg utsträckt på en soffa, kring hvilken en mängd fruntimmer trängdes under det de sleto sig i håret och uppgäfvo höga klagorop