Aftonbladet – 14 december 1854, sida 2

fastän sidenväfnåder vid införseln till Tyskland blott belastas med en tull, uppgående till 7 procent af värdet öfverhufvud ). Huru förklara detta faktum eller så olika tillverkningskostnader i Tyskland och Sverge? Det :skulle vara intressant att se hrr sidenfabrikanter göra ett försök dertill; belst då tyska fabrikanten ändå erlägger tull, om än obetydlig, ä råsilket, och de svenska deremot hafva räämnet alldeles tullfritt. Ännu intressantare vore att se ett sädant försök i afseende på engelska sidenfabrikationen, hvars arbetslöner nu mera, likasom alla arbetslöner i England äro längt högre än de Svenska. Det är bekant ati Englands sidenfabrikanter sjelfva begärt afskaffandet af tullen på fremmande sidenväfnader, på den grund att de anse sig ej behöfva den, och tro densamma, fastän icke högre än 15 ,, disereditera deras tillverkningar. Det är ocksä bekant, att den engelska sidenfabrikationen, utom i afseende på sådana artiklar som egentligen af artistens konst samt smaken och modet få sift hufvudsakliga värde, är i så stark tillväxt att den hotar att öfverflygla den fransyska, derest den fortfarande tillväxer i samma skala som de sednare ären (1853 ärs tillverkning öfversteg 1851 ärs med 29 procent och 1852 ärs med 15 proc.). Och likväl använda engelska fabrikanterna, som ästadkomma utmärkt goda och solida varor, i högst betydlig mån kinesiska, bengaliska, persiska och levantiska silken (endast ifrån Kina utfördes till England förra äret mer än 40,0060 balar, hvarå prisen i London varierade efter olika qvalitet ifrän 12, 13 och 14sh. till 18—19 sh. pr eng. ), hvilket utom ifrån mänga andra källor äfven kan inhemtas af Arles Dufours i vär angifna artikel åberopade anförande vid Londonska expositionen, hvarest ocksä tillägges, att franska fabrlkanterna jemväl sedan några år begynt använda silken ifrån Kina och Bengalen, hvilkas begagnande de tycktes hafva glömt.s Då franska regeringen, sedan Kina efter kriget med England hade öppnat ätskilliga hamnar för europerna, afsände till Kina en expedition, var denna, på regeringens befallning, åtföljd af utsedda fabrikanter ifrän Lyon, hvilka bade till äliggande att studera kinesiska sidenindustrien och silkesproduktionen. Efter äterkomsten afgåfvo dessa deputerade en redogörelse för sin beskickning, hvilken offentliggjordes, och de föranstaltade äfven en utställning af en stor mängd prof sä ä väfnader som silkep, hvilka sednare, om vi nu rätt minnas, uppgingo till icke mindre än femtio sorter, olika till qvalitet och användbarhet liksom till priser, men af hvilka flera slag mycket berömdes. Det omdöme hrr sidenfabrikanter här ofvan yttrat, tyckes röja ätskilligt förbiseende af sakförhällanden. och förefaller oss nästan som om en svensk klädesfabrikant, endast van att använda den dyra tyska ullen och nästan utan begrepp om nägon annan, skulle förklara att endast tysk ull kunde användas för beredning af klåden och ylleväfnader. Den höga ståndpunkt England integer i ylleindustrien lärer dock icke kunna bestridas; och likväl använda engelska yllefabrikanterna tysk ull endast till en relatift ganska obetydlig män, utan hemta sin ull ifrån alla verldens delar. Irån sina kolonier införde England är 1853 ensamt 210,857 balar ull, ifrån Tyskland blott 26,100, oeh ifrån andra länder, Ostindien, Södra Amerika, Ryssland, Asiatiska Turkiet och Spanien m. fl., 131,007 balar (se Economist d. 24 Januari 1854). Hvad uti den angripna artikeln yttrats, upprepa vi äfven nu, att hvad som i alla brancher utgör britiska industriidkarnes största öfverlägsenhet, är deras omtanke att från alla länder uppsöka tjenliga råoch beredningsämnen för bästa pris, och deras skicklighet att ät dessa gifva användbarhet och kunna åstadkomma ett godt fabrikat för billigt pris; och vi tro oss så mycket mera böra lägga vigt härpå, som vi äfven oförgripligen tro att det just är genom motsatsen af dessa egenskaper som de svenska industriidkarne i allmänhet äro mest underlägsne. Hrr sidenfabrikanters prisuppgifter och omdömen tyckas härät gifva full bekräfielse. Att vi vid uträknandet af skyddstullprocenten icke intagit i kalkylen räsilkets värde har sin ganska goda grund, och vi hafva deri följt en regel, som allmänneligen följes i afseende på sädana varor, uti hvilka undantagsvis det använda råämnets värde långt öfver stiger fabrikationskostnaderna, inom hvilken kategori äfven sidenvaror höra. Eller skulle väl en guldarbetare och juvelerare i fall det fölle dem in att yrka skyddstull, äfven kunna fordra att få inräkna guldet och de äkta stenarne uti det pris ä deras fabrikat, för hvilket de begärde t. ex. 20 eller 25 proceuts skydd. Herrar insändares antydan att vår artikel var skrifven med afsigt att väcka harm mot sidenfabrikanterne eller hvilka näringsidkare som helst, tro vi oss icke behöfva bemöta. :) Öfver den höga ståndpunkt tyska sidenindustrien intager, både i afseende på fabrikaternas qvalitet, men isynnerhet på dessas billiga pris, möjligt genom en alldeles utomordentlig ekonomi vid tillverkningen, förtjenar att iphemtas den utförliga berätte:se, den de af fransyska regeringen utsedda kommissarierna Legentil och Goldenberg afgåfvo öfver expositionen i Berlin 1844, i hvilken berättelse fall visa göres tvska sidenfabrikanterna.