Aftonbladet – 14 december 1854, sida 1

I betraktade mig med obeskriflig godhet och gorgsenhet. i Konstantina, sade han, det är femton år sedan vi träffades vid läroverket i Lemberg; vi älskade hvarandra såsom två bröder. Jag, jag älskade dig lika högt som jag älskade min mor, som jag älskar min fästmö. Nå väll du kan döda mig, och jag skall dö nöjd, ty jag vet väl att du icke sedan skall kunna gilta dig med Marioula, då en väns blod finnes mellan henne och dig. Döda mig om du vill; jag skail dock hafva räddat dig från vanäran., Pistolen föll mig ur handen, och jag störtade i famnen på Theodor och bad honom förlåta mig. Det är fem dagar sedan äktenskapet emellan Sofia och mig blef defisitift bestämdt och kontraktet underskrifvet. 1 morgon, eller rättare i dag, ty det ds:gas nu, skall jag begifva mig till Sofias föräldrar för att fullborda de ceremonier, som böra föregå vigseln. ID-rpå skall jag föra henne hit, och det är här i bykyrkan som väsignelsen skall uttalas öfver vårt ö iväl! natten efI ter gitermålskortrak :ndertecknande såg jag min olycklige onkel, sådan som jag såg honom i lifvet sista gången den rysliga de cembernatten, Jag såg honom äfven natten derpå, och ni vet hvilken oro denna förfärliga uppenbarelse förorsakat mig nu i natt. Jag har icke hört ett ord från spökets bleka läppar; men jag har väl förstått dess tecken. Det kallar mig till sig. Min död är nära, Tänk icke, utropade jag och ströckte min hand åt grefven, päå detta rysliga spöke. Glöm i dessa gyckelbilder af en sjuk inbillning, och !en hjerna, som är öfverspänd genom grymma I tillfslligheter. Ännu en gång, tänk ej derpå: I Natten har fostrat dem; natten skall också taga dem med sig. Se huru solen skönt hö