gånger detta bref, och det var icke förr än vid tredje eller fjerde läsningen, som jag förstod alit. Theodor hade bedragit mig. Han hade begagnat min frånvaro för att lita enlevera och bortföra ur landet den som han icke kunde fömå att öfvergifva mig. Vid hvarje läsning ökade sig min vrede. Ursinnig sprang jag efter pistolerna, som jag alltid hade laddade bland andra vapen. Jag sparkade upp dörren till Theodors kammare och skyndade emot honom, Han blef sittande på sin säng. Mitt utseende måtte ha varit förfärligt; likväl bleknade han icke. Jag kastade brefvet till honom och ropade: Eländige, läs och se din t-olöghet! Han tog brefvet, läste och gaf mig det åter. Vet är sannt, jag har förmått Marioula att