Aftonbladet – 13 december 1854, sida 2

BjvAle — VIPS YLAEITES BOLSVee s SEULIE SBLUMUL, UPS deremot slägtingarne icke hafva några pligter till henne, utom den att vara hennes giftomän, den ena efter den andra, och således kunna hindra hennes äktenskap, hvilket ligger i deras intresse. Att sörja för henne hvar hon skall vistas, bo, eller hvad hon skall företaga sig o. s. v., om allt detta ålägger lagen icke förmyndaren att bekymra sig. Förmyndaren skall hvart tredje år göra reda inför slägtingarne för sinförvaltningaf godset, men icke göra reda inför henne sjelf, om än hon är en mognad qvinna. Hon har ingen i lagen stadgad rätt att se räkenskaperna. Är hon långt borta, och icke i närheten af sin förmyndare, får hon icke ens ryktesvis veta huru hennes affärer befinna sig. Hon är en fullkomlig nolla i allt hvad redogörelse för hennes gods heter. Lagen, under fullkomligt medvetande och medgifvande att hon icke eger rätt att få reda på huru förmyndaren förvaltar hennes arfvekapital, tillägger likväl med en oändug naivetet: År omyndig till de åren kommen, att han sjelf kan finna, det förmyndaren ej väl dess egendom förestår; då stånde honom fritt, att hos Domaren angifva och sin rätt utföra, ändå att han öfver sitt arf ej råda får. Ä,. B. 23: 1. Alltså vinnan, som är förklarad oskicklig och lagligen förbjuden, att råda öfver sitt eget gods, denna oskickliga qvinna, är dock förklarad skicklig, att sjelf uppträda inför domstolen för att öfverbevisa en bedragare. Det finnes ingen i vårt land, som har till pligt att bevaka omyndiga qvinnors rätt. Ty hvad som är förordnadt om domstolars skyldighet, sker blott efter anmäla. Den ogifta qvinnan äri Sverge i sjelfva verket utan skydd. Ingenstädes är stadgadt i svenska lagen, huru mycket en till mogen ålder kommen ogift qvinna af sin egendoms inkomster eger l rätt att sjelf disponera; eller ens om något. Neremot lägges mycken vigt på att förmyndaren är skyldig att förkofra hennes gods, hvilket åter icke kan ske, utan att behålla inkomsterna och lägga dem till kapitalet. Alltså är lagens mening, — eller kan åtminstone förmyndaren tolka den så, — att han framför allt bör indraga på hennes bruk af sinal: inkomster. Vi tänka oss, att hon måhända l vill egna sig åt något i lagen tillåtet yrke, och begär af sina inkomster ett förlag dertill. Förmyndaren kan då saklöst vägra, tyl hon eger såsom omyndig icke rätt att afsluta någon Jaglig afhandling, således ej laglig rätt till kredit; och utan rätt till kredit, kan intet yrke drifvas, ingen affär företagas. Eller, hon begär kanske penningar af sina inkomster, för att köpa en liten landtgård, eller anlägga en liten trädgård. Men förmyndaren eger rätt att vägra. Eller hon är kanske konstnärinua. Hon vill besöka Paris och Rom. Hon visar att hon kan resa med hederligt sällskap. Men förmyndaren kan lagligen vägra henne sin önskans uppfyllande. Våra svenska lagstiftare kunna, om hon klagar, svara såsom Shakespeare låter Antonius säga om Brutus: But Brutus is an honourable man. Förmyndaren är en hederlig man. Ty annars vore han icke tagen till förmyndare. Han vägrar henne således det icke, menar man, om det är henne tjenligt. Han är förnuftig, men en ogift qvinna är, enligt lagen, oförnuftig. Kortligen. Qvinnan kan i Sverge icke lagligen i ringaste mån sjelf disponera hvad man kallar hennes egendom; och då full dispositionsrätt utgör karakteren på egande rätt, så har man, i vår tanke, skäl att påstå det qvinnan i Sverge, med undantag af enkor, icke har någon egande rätt. E. Den svenska qvinnans rätt att förvärfva. Vi se, att allt hvad qvinnan i Sverge ärfver, deröfver har hon, så framt hon ej är enka, icke någon dispositionsrätt och således icke heller någon egande rätt. Låtom oss då qu fråga något närmare huru den svenska qvinnans rätt att med egna krafter och egen flit förvärfoa är beskaffad; och vi skola få se, att hon icke heller här har någon rätt, enär hon med få undantag är utestängd från att idka något annat yrke än att vara tjenstebjon. Detta följer redan deraf, att hon ej är myndig. Ty såsom sådan kan hon ingenting köpa på kredit, icke utgifva någon skuldsedel, icke göra någon laggild öfverenskommelse rörande penningar. I andra länder kan hvarje ogift qvinna begagua sina penningar såsom henne godt synes, lägga dem i hvilket yrke som helst. Hon kan drifva landtbruk, fabriker, bygga artyg, t. o. m. ega apotek och drifva detjl under sin firma, hvilket dock måste skötas af examinerad och ansvarig provisor. Hon är blott underkastad opinionen, som är starkare än all lag, och denna håller henne bättre iom de skrankor, som den qvinnliga sedesamheten föreskrifver, än förbud. Man hörl. också icke exempel förekomma i andra länder, der qvinnan är ansedd för ett lika förruftigt väsen som mannen, -. att denna öfverskrides. I Sverge har den ogifta qvinnan, äfven om hon är 40 år, icke rätt att för sin egen räkning bruka sin egen landtgård, nb. sköta den under eget bestyr. Hon får icke heller drifva någon handel, icke idka h ndtverk, icke ega och sköta en fabrik, icke ens en spinnfabrik, icke en klädesfabrik, icke idka salubageri, icke salubrygd, hvilka senare yrken dock alla iro qvinnoyrken. Hvarmed skall hon, om bon ej har tillräckligt arf, då föda sig? Derpå svaras: hon får lega sig ut i tjenst, hon får bjuda ut sig att passa upp alla andra. Vi säga orätt, att qvinnan ej får idka nås got yrke. Några få äro henne medgifna, men alla vunna genom kunglig nåd. Vi skola upprikna dem, ty de äro icke många. Genom K. Br. af d. 27 Okt. 1849 fick qvinnan vigheten att med magistratens tillåtelse sälja tt kram. Genom K. Br. af d. I Mars 534 fick hon rättighet att idka pastejbageri. 3rödbakning var för henne en för hög ynnest). Genom K. Br. af d. 12 Okt. 1839 tilldelades henne den rättigheten att idka nipperhandel men icke handel med fruntimmerstyger, som dock tättast kan både välja och vårda). som K. Br. af d. 13 Aug. 1844 erhöll hon heten att kringbära och sälja glasarbeten