Aftonbladet – 12 december 1854, sida 1

Det var bra oförnuftigt; var det icke? Så oförnuftigt, att hvar gång jag tänker derpå tycker jag att jag har drömt det. Jag lyssnade med oro några minuter; en svag gnissling tillkännagaf att yttre porten blifvit öppnad; ögonblicket derefter var Marioula hos mig. Dagen kom, en dyster Decemberdag. Föregående nattens tilldragelser förekommo mig blott såsom en dröm af min uttröttade och sväfvande fantasi. Åsynen af Marioula, seom beredde sig att gå, återgaf mig en del af mitt minne; jag frågade henne hvart hon skulle ta vägen? Till min kammare., Huru, hos min ockel? Men han skal! döda dig ! i Hon höjde hufvudet med stolthet och gick, leende med spotskt förakt. Jag hade förkänningar af en svår sjukdom. Jag kände öfver mitt hjerta liksom tyngder, som q-äfde mig, och jag hade icke styrka att släpa mig ända till min onkels kammare för att få mina tvifvel häfna. Jag rycktes ur denna förfärliga ångest af Marioulas röst som kallade mig till hjelp. Jag trodde att hon var utsatt för sin uppretade husbondes brutalitet, och jag skyndade till hennes beskydd. Jag fann henne på knä bredvid en soffa; hon skrek, slog sig för bröstet och ryckte håret af sig. Omkring soffan trängles domestikerna, slö-; sande onyttiga omsorger på en kropp utan rörelse, som jag igenkände för min onkels. Han var icke blekare än sista gången jag såg honom, men hans anletsdrag hade antagit en förskräckande stränghet. Hans ögon voro blodsprängda och vidöppna och jag tyckte att han betraktade mig. Man störtade sig framför mig för att hindra mig nalkas. Jag undanröjde häftigt dem som sökte tillbakai