Aftonbladet – 12 december 1854, sida 1

lerstängerna; hon ville låta mig kyssa sig. Men jag tyckte mig se bilden af den gamle uppretade gubben störta sig emellan Marioula och mig. Långt ifrån att söka hennes läppar, hvilka hon bjöd mig, undvek jag dem och ryckte tillbaka min hand samt drog mig mot andra väggen i rummet. Ingenting kan återgifva det v ryck af spolskt förakt och vrede, som gick öfver Marioulas ansigte. Ah! Du vill icke. Du vill då att jag skall gå och sedan släpa mig fram i smutsen på vägarne. Du vill att jag skall omkomma af hunger och törst. Och det är för dig, jag uppofirat allt, för dig, som jag retat en så god, så frikostig husbonde; och nu öfvergifver du mig. Du är en pultron, du har aldrig älskat mig. Och hon försvann i mörkret. IV. Marioula, ropade jag, störtande mig mot fönstret, kom tillbaka; kom tillbaka, lemna mig icke.n Hon syntes snart åter gom en ande, hvilken jag frambesvurit. Nyckeln,, sade hon, u:ed en hård och befallande röst. Aldrig. Nyckeln. .. Jag skall icke gå till din oni kel; det är till ditt rum jag går. Då vi icke I hafva mer än några timmar, så låtom oss tilli bringa dem tillsamman, för att samtala med i hvarandra. Jag skall befinna mig bättre hos dig, än här i snön, som isar mig ända in till i benen. Min onkel skall höra dig. Frukta ej; men gif hit snart; jag är genomi frusen.v : : Tanken att att återse henne inne hos mig, i denna tanke berusade mig. Hon tog nyckeln, som jag icke hade styrka att qvarhålla. i