Aftonbladet – 12 december 1854, sida 1

MARIOULA). Novell af LEO JAOBERT. Min onkel gick, släpande på stenhällarne sina tröga steg, utan att jag, nedstörtad som jag var i djupet af min blygd, hade funnit ett ord att svara honom, utan att jag vågat upplyfta ögonen till honom. Jag fick aldrig återse honom före döden. Jag var länge sålunda djupt nedtryckt, ett rof för de häftigaste och mest motsatta känslor, då jag börde en lindrig bultning på mitt fönster. Jag skyndade dit. Gud i himme!en! det ver Marioula. Marioula utanför, nästan oklädd i denna kalla vinternatt, Marioula med de svarta hårfiätorna upplösta nedbängande öfver hennes hvita nattröja, med sina bara fötter i snön, skälfvande i decemberblåsten. . Olyckliga I utropade jeg. Du tar lifvet af dig. Att vara hör på en sådan tid! Vänta, tag genast denna kappa.n Jag räckte ut en sådan genom gal ret. fon kastade den likgiltigt öfver sina skuldror och slungade åt mig en blick, som trängde till djupet af min själ. Jag kommer för att taga afsked af dig; jag begifver mig bort.n QO Marioula, äfven jag reser. Ser du denna nyckel. som min onkel gifvit mig? Jeg får ej mera ge honom, och denna sorgl.ga nait är den sista jag tillbringar bär. Asynen af denna nyckel gjorde på zigenerskan ett plötsligt intryck; hennes ögon lifvades af en egendomlig glans: Hvad, nyckeln till ingångsporten ? Jag skulle kunna komma in till din onkel? ) Se A, B. n:o 283, 285 och 287.